Att hitta tillbaka till köket
Ni vet hur det kan vara ibland; livet kommer emellan och matlagningen blir totalt oviktig. Eller… maten blir totalt oviktig. Det är då tanken på att det borde finnas ett ”bli mätt-piller” dyker upp. Det hände mig i höstas. Min pappa blev allvarligt sjuk och ganska snart var allt annat än hur han mådde sekundärt. Att laga mat rationaliserades bort. Varken orken eller fantasin fanns. Det åts i princip bara hämtmat här hemma. Om jag ska vara ärligt åts det knappt någonting alls en period.
Om man, som jag, i vanliga fall lägger mycket tid på att planera middagar och verkligen tycker att det är viktigt med bra och god mat, är det en konstig situation att överhuvudtaget inte vara sugen på något och mest se mat som ett nödvändigt ont. Jag nådde absoluta botten när jag en dag värmde rester som bland annat bestod av pommes frites. Man kan faktiskt inte värma pommes frites. Otjänligt som människoföda, sa min mamma. Så här i efterhand får jag erkänna att det var på gränsen. Fast jag blev ju i alla fall mätt.
En av de sista dagarna 2013 dog min pappa. Minst 20 år för tidigt. Att förlora en mycket älskad förälder är vansinnigt ledsamt. Det förstår ju vem som helst.
”Sorgdieten” är effektiv, men definitivt inget att rekommendera. Den är dessutom det sämsta man kan ägna sig åt om man ska komma på fötter och få tillbaka den förlorade energin. Det svåra är dock att ta sig över tröskeln till köket och känna någon som helst lust att laga mat. Och ju längre tiden gick, desto mer motigt blev det.
Elin befann sig på andra sidan jordklotet, men bidrog på ett alldeles speciellt sätt till att jag faktiskt tyckte att det var lockande med matlagning igen. Hon skrev en matsedel för två veckor; komplett med 14 recept, kloka råd om vilka tillbehör jag borde satsa på och vad jag kunde laga lite extra av för att ha till dagen efter. Har ni någonsin hört talas om något finare? När jag läste hennes matsedel och fick idéer om hur jag kunde göra om något recept för att det skulle passa mig/oss, förstod jag att det fanns hopp om min matrelaterade mentala hälsa.
Och vet ni? Jag kommer ihåg hur man gör när man lagar mat! Numera trivs jag i köket de flesta dagar, även om påhittigheten och variationen inte riktigt har infunnit sig. Jag lagar mest gamla beprövade kort. Det är just den sortens mat jag vill ha när det är svajigt runtomkring mig. Den trygga husmanskosten som jag fick med bröstmjölken. Riktig comfort food.
Nu gäller det att ta sig an nästa utmaning; att laga nya rätter som är värda att blogga hem om.
