Det finns ett otal varianter på dressing till caesarsallad och jag tänker inte alls stånga mig blodig om vad som är mest likt originalet. Det enda jag har i min kravspecifikation är att det ska ingå sardeller och lagrad ost. Sen är jag öppen för variation. Jag gillar exempelvis den här krämiga varianten med gräddfil i. Perfekt att ha som tillbehör till grillad kyckling eller en grön sallad eller smörstekt sparris eller fisk eller i de matiga mackorna. Alternativen är hur många som helst!
Caesardressing
Blanda med stavmixer:
2 finhackade vitlöksklyftor
1 dl gräddfil
1 dl majonnäs
1 dl riven parmesan
6 sardellfiléer
1 msk vitvinsvinäger
1 tsk dijonsenap
Det behövs ytterst lite av salt och peppar. Smaka av ytterst försiktigt med båda. Förvara kallt i kylen.
Även om det blir mycket vardagsmat på rutin här hemma just nu så behöver man rösta in nya ingredienser i skafferiet emellanåt. Nu har vi två nya favoriter att blingblinga middagstallrikarna med:
Först ut, svartroten. Den ser inte så där jättekul ut egentligen och låg bortglömd ett tag i skafferilådan. Jag gick på Kinnas tips om att smaksätta dem med citron. Svartrötterna skalades och lades i ugnssäker form tillsammans med strimlade morötter, purjo och vit sparris. Jag läste häromdagen på bloggen I mitt franska kök om att ugnsbaka även sparris och jag gillar det här med att slänga in massor av grönsaker i ugnen för att låta det sköta sig själv. Sedan på med olivolja, rikligt med citronsaft från en hel citron, flingsalt, nymalen svartpeppar och nyplockad finklippt dragon innan allt ugnsbakades.
Och faktiskt. Det här svartrötterna var lite av ett halleluja-moment att äta. Eller som Pia kommenterade på twitter, ”ja nästan godare än sparris”. Svartrötter kommer jag definitivt hålla utkik efter i fortsättningen. Tänker att de skulle kunna vara supergoda i soppa till exempel.
Väl avskalad så blir svartroten nästan vit!
En annan ny bekant i köket är libbstickan. Återigen vände jag mig till Kinna för råd som tipsade om att ha den i kall sås. Den har minst sagt en speciell smak och jag relaterar mest till selleri. De små gröna bladen finhackades. Jag använde en liten näve som rördes ner i 2,5 dl gräddfil tillsammans med finklippt ramslök, persilja, flingsalt (smaksatt med citron) och nymalen peppar. Såsen fick stå kallt några timmar och blev en bra kall sås till grillat och sallad.
Från att ha varit lite tveksam blev jag faktiskt rätt förtjust i libbstickan för att den sticker ut lite bland de gröna kryddorna. Jag ser potentialen i grytor och soppor framöver, så idag slängde jag faktiskt ner frön för libbstickan här i vår egen trädgård!
Kålrabbin slinker gärna med de andra rotfrukterna in i ugnen men ensam på middagstallriken så kan den behöva ha lite mer smak som sällskap. Så vi körde på ädeloströra. Snabbfixat tillbehör till tex en nygrillad köttbit.
UGNSBAKAD KÅLRABBI MED ÄDELOSTRÖRA
Skiva kålrabbin i tunna skivor. Lägg i ugnssäker form.
Ringla över olivolja och toppa med lite flingsalt och nymalen peppar.
Baka i ugnen på ca 200 grader tillsatt den är mjuk.
Ädeloströran gör du under tiden; blanda cirka 50/50 av Kvibilleädelost och creme fraiche till en jämn röra.
Det blir allt mer sällan som vi köper fisk från frysdisken. Vi har några paket som nödraketer i fryslådan men färsk fisk är onekligen godast. Den behöver inte heller mycket kryddor och tillredning för att bli god middag. Grym snabbmat med andra ord.
Här är fina färska torskfiléer som lades direkt i en smord ugnsform. Den smaksattes med citronpeppar och flingsalt. Tänk på att citronpeppar innehåller salt så det behövs inte många nypor salt om du vill hålla ner saltmängden. Ugnsbakas på ca 200 grader. Under tiden kokar du potatis och rör ihop en pepparrotssås. Glöm inte gröna ärtor förstås.
Pepparrotssås
En receptskiss.
Jag reder såsen som vanlig bechamelsås men med lite mer smör än vanligt. En rejäl klick smör smälts i kastrullen, rör ner lite mjöl. Späd på med mjölk och runda av ev med lite grädde. Gissningsvis 40/20 av mjölk resp grädde. Salta och vitpeppra. Rör ner lite pepparrot. 2 tsk finriven pepparrot på tub ger lagom styrka till en sås mängd tänkt att passa fyra portioner.
I förra veckans låda från Årstiderna låg en rejäl påse med bladspenat. Eftersom jag inte precis är svensk mästarinna i att tillaga spenat på ett fräsigt sätt, uppstod lite bryderier här hemma. Maria tipsade om Lotta Lundgrens öppna lasagne med spenat och mandel som jag definitivt ska prova framöver. Den här gången blev det dock en pesto på spenat och soltorkade tomater. Det var Magnus som kläckte idén och jag gissar att hans ökade intresse för middagsplaneringen beror på att han har börjat med matlåda på jobbet. Jag kan ju föreställa mig hur det jämförs matlådor där i lunchrummet! Kanske är det också därför han har börjat ta med en liten rutig duk och salt- och pepparkar i miniatyr till jobbet. Blir nästa steg en halvflaska vin och stearinljus, månne? 😉
Spenatpesto, 6 portioner
200 g färsk spenat
15 skivor soltorkade tomater
1 vitlöksklyfta
2 1/2 msk olivolja
1/4 dl pinjenötter
1 msk vatten
salt
cayennepeppar
Gör så här:
Rosta pinjenötterna i en torr panna tills de är gyllenbruna. Mixa alla ingredienser till en slät pesto. Krydda med salt och cayennepeppar. Servera tillsammans med nykokt pasta.
