Confessions from a kitchen floor

Det har gått sex månader sedan vi köpte den nya spisen. Sedan dess så har det även kommit till ett nytt kylskåp och den fula plastmattan i köket har åkt ut till förmån för ett fint slipat trägolv. Egentligen så var ambitionsnivån för köket ännu högre, det skissades på ett helt nytt kök nämligen. Men tid och energi har inte riktigt funnits för att göra en total makeover med nya skåp, ny väggfärg, kolfilterfläkt och roligare kakel. Därför är det fortfarande tråkiga vita köksskåp med fula handtag och ett stort otympligt serveringsskåp i det trånga lilla köket.

Varför jag rabblar allt det här är för att jag hade intentionen att kanske flytta spisen en halv meter innan en elektriker kom och installerade ett eluttag till ugnen. Dessutom så har ju tanken funnits kvar att installera en snygg kolfilterfläkt ovanför spisen (tips på snygga sådana i vitt med bredd 50 cm mottages tacksamt).

Okej, här kommer alltså mina bekännelser. Jag har fortfarande inte har ordnat något elektriker till ugnen. I praktiken innebär detta alltså att vi inte har använt den fina ugnen. På sex månader!

Det fånigaste av allt är att vi har en förlängningssladd som temporärt kan lösa problemet med ugnen. Så idag så lyckades vi ta hissen högst upp i huset, ta trappen till vinden, öppna förrådet, plocka fram förlängningssladden från en banankartong och ta ner den till lägenheten och koppla den mellan spisen och eluttaget i hallen. Det är en prestation som har känts ungefär likvärdigt med att bestiga Mount Everest. Tidsåtgång? Antagligen 5 minuter.

En timme senare så fanns en underbar lasagne på middagsbordet. Det känns som om en helt ny matvärld har öppnat sig i och med den fantastiska förlängningssladden.