Covent Garden: middag på Dishoom

Kom ni ihåg den här listan? Det har gått lite trögt med den om vi ska utvärdera så här i halvtid av 2019. Men häromhelgen rullade hela familjen in på Dishoom inklusive min bror som sällskap. Jag hade sjukt höga förväntningar på maten eftersom jag var nyfiken på deras tolkning av lite mer modern indisk mat. De hade med god mariginal den LÄNGSTA KÖN ute på gatan i Covent Garden den här kvällen. Av hungriga som hoppats på ett bord utan bokning. Förväntningar som sagt.

Fin gimlet. Men jag behövde inte en dillkvist i tror jag.

Vårt bokade bord var ett avskilt bås en trappa ner i källaren. Längst in. Till vår fördel eftersom det är väldigt stimmigt här (ehum, börjar jag bli gammal kanske). Vi hade en engagerad servitör (åtminstone inledningsvis) som hjälpte oss med guidning genom menyn. Dunklet i källaren förklarar de mörka bilderna.

I den allmänna goda röran med mat.

Så vad gillade vi bäst?

  • Trevliga drinkar i väntan på maten.
  • Deras pau bhaji kommer vi kopiera hemma. Typ som sliders med kikärtsröra. Mmm!
  • Barnen gillade bäst deras paneer med ananas (!) och 24-timmars-linsröran. Plus deras efterrätt basmati kheer som skrapades upp. Jag hann inte provsmaka.
  • Jag äter gärna chicken ruby igen som jag stal från min brors beställning. Och deras signaturrätt mutton pepper är en sympastisk curry.
  • Lite roligt att servitören kom ut med en lång vinlista men sa direkt att ”det billigaste är ändå godast”. Ha!
Hur många nyanser brunt? Många.

Några minus? Ja det blir faktiskt några.

  • Som till exempel att det var typ HELT OMÖJLIGT att kunna beställa in mer dryck så snart vi hade gjort vår matbeställning. De hade lätt kunnat sälja mer öl och vin till oss. Nu blev det mest tröttsamt spanande med tomma glas efter den försvunna servitören som galopperade runt bland nyanlända gäster. Sånt här stör jag mig massor på.
  • Lika mycket som vi blev glada över den glutenfria menyn så blev vi matta över att vi råddes att inte beställa  chokladdesserten från nämnda meny ”för den var nog inte glutenfri”. Jamen ta bort den från menyn då. Nu blev det mest ett petigt irritationsmoment. Förresten, undvik den salta sörjan Kala Khatta Gola Ice. Den ville ingen äta upp vid vårt bord.
  • Saknade papadam på menyn. Inte minst för att det ställdes fram olika såser som chutney, raita mm utan något mer innan maten. Typ det som man ändå brukar ha papadam till. Znark. Och för att det ofta är glutenfritt.

Jag fick ett uppföljningsmail av hovmästaren efteråt och valde att följa upp just detta. Han lovar att chokladdesserten ÄR glutenfri. Trist att det blev som det blev. Dessutom ska han kolla upp möjligherna med att ha papadam på menyn. Och han lovade oss gratis drinkar och efterätte om vi kommer förbi igen.

En av deras rekommenderade rätter: chilimarinerad mutton kokt med svartpepparkorn och limeblad. Plus paratha. Jamen vad MÖRKT det är här!

Går vi tillbaka? Vi hämtar ju indiskt mat ganska ofta från vårt lokala hak här där vi bor. Det är väldigt ofancy. Vi känner unisont att vårt vanliga ställe är bättre. Kanske att jag provar brunch (frukostmenyn lockar trots allt) på Dishoom vid tillfälle. Ja å så var vi ju lovade gratis efterrätter nästa gång.

Afternoon tea på orangeriet vid Kensington Palace

Det är ofrånkomligt ändå att London är förknippat med klassisk afternoon tea. Jag har nämnt Wolseley tidigare. Här minns jag inte ens vart vi var. Nu hade jag lovat min bror att gå loss på afternoon tea för att avsluta hans vistelse när han var här förra veckan.

Vi testade upplägget hos orangeriet vid Kensington Palace. Det här är förhållandevis prisvärt (35 pund) jämfört med de välkända instutitionerna som kostar betydligt mer. Ett stort plus tycker jag är den sympastiska promenaden genom Hyde Park på vägen dit. Vi gick från John Lewis på Oxford Street på en trekvart ungefär.

Det här är superklassiskt upplägg. Fyra varianter av små smörgåsar med lax, äggröra osv. Fina scones med clotted cram och sylt. Lite bakverk. Valfritt te på kanna. Går även att beställa in ett glas brittiskt (!) bubbel till om man vill. Lättsam miljö som jag vågar säga är barnvänlig. En hel del turister så klart som har hittat detta trevliga guldkorn.

En skum grej ändå. Kolla på översta tallriken. Det finns bara en brownie. På mellantallriken till höger så ser man kletet som skulle vart på den andra brownien. Vart tog den vägen? Tappades den på vägen ut från köket? Vem halkade på den? Som inte undrade vart den egentligen hörde hemma? Iddes inte fråga vart den försvann på vägen från köket eftersom jag ändå inte skulle orka äta tre magnifika bakverk.

Brunch på Duck & Waffle

Duck & Waffle är Londons högst belägna restaurant på 40 våningen. Öppen 24 timmar om dygnet. Lätt avsides men snabbt promenerat från Liverpool Street Station. Jag hamnade här på brunch med Åttaåringen när en av hennes kompisar kom på besök från Sverige.

Är det lite turistigt? Ja jo lite kanske. Fast himla trevligt ändå. Vi trängdes med en möhippa, dejtande par och en långsittning som såg ut att fira mormor i familjen. Rätt högljutt och märkligt vald bakgrundsmusik för en brunch om jag ska vara en smula kritisk. Ett hett tips är att den lilla baren utanför (med 18-års-gräns) hade betydligt mer dämpat sorl.

Första gången jag äter anka och våfflor tillsammans.

Servicen var oklanderligt bra och uppmärksam. Det var ganska gott om barn på vår sittning. Så inte så stifft lunchtid även om klädkod förväntas.

Åttaåringen körde på ett betydligt mer klassiskt kort.

Det är inte superbilligt för våfflorna som är deras signaturrätt, men du sparar in en biljett till London Eye när du beundrar utsikten som faktiskt ÄR cool. Och barnen älskade hissresan upp och ner. Det går minst sagt undan!

 

På önskelistan: ett antal restaurangbesök (med barnen) i London

Mitt ”nyårslöfte” var att skriva en önskelista på restauranger som jag vill äta på i London under 2019. Det är väl bara att kamma till sig och leverera det då.

Om jag är inne i London med barnen tjatar de hål i huvudet på mig om att få äta på Honest Burger så det blir ju lätt att vi hamnar där (läs: alltid). Det ÄR ett bra ställe så klart men visst vill jag vidga vyerna lite mer. Nödvändigtvis inte med michelinmat. Snarare att jag lätt förälskar mig i snabbmat och annan komfortmat när jag är där. Min önskelista som jag har skrivit ihop är alltså på ställen som passar att gå ut och äta med barnen.

Din Tai Fung. De öppnade i Covent Garden så sent som i november. Hit vill jag gå med familjen av ren nostalgi. Vi har vart på deras restauranger i Hong kong, Singapore, Bangkok, Sydney och Melbourne. Har fortfarande inte kommit över sorgen om att vi inte var på deras restaurang i Peking när vi var där som hastigast. Det är alltså dim sums och dumplings på menyn. Oklart vad som är glutenfritt här men jag ska försöka ta reda på mer.

Dishoom. Här hoppas jag på smart uppdaterad indisk mat. Finns på ett flertal ställen i London. Menyn är så oss! Tror att barnen verkligen skulle gilla att äta här och det finns även gott om glutenfria alternativ.

Duck and Waffle. Här har vi redan en bokning fixad som är i mars. Vi ska bruncha med en av barnens kompisar från Sverige. Kanske turistigt men det känns kul att prova Londons högsta restaurang med två spralliga sjuåringar. Tänker våfflor till barnen och en eftermiddagsdrink till mammorna. Och hello utsikten!

The Drapers Arms. En klassisk gastropub i Islington som är på sjätte plats på den här listan. De första fem har vi ju redan ätit på så det är bara att jobba vidare med pubarna som är på 6-10 plats.

Grom. Säljer italiensk gelato vid Piccadily. Alla strutar etc är glutenfritt. Klart vi ska dit!

 

Shopping + mat = London

London: middag på Polpo

Vi var på musikal nyligen jag och Sjuåringen. I bästa sällskap med en av hennes klasskompisar från Sverige. Himla lagom det här upplägget med att se matineföreställning vid halv tre för att sedan ta en tidig middag. Vad vi såg? Lejonkungen! Färgstark och härlig. Blev så inspirerad av miljön att det blev musikalbiljetter i födelsedagspersent till maken häromveckan.

Eftersom vi redan var i Covent Garden letade vi efter något italienskt och barnvänligt på gångavstånd. Som för en gångs skull inte behövde servera glutenfritt. Därav Polpo. De finns för övrigt på ett flertal ställen i London. Alltså det här känns så himla återkommande tycker jag i denna stad. Att en bra restaurang ynglar av sig till fler med samma upplägg.

Polpo rekommenderar jag gärna till barnfamiljer. En rustik meny med bekanta klassiker. Rätterna är i mellanstorlek och delas med fördel. Inte så dyrt heller.

Gillar att pizzorna är små (pizzette) så man kan provsmaka flera. För de var de starkaste kortet vid vårt besök. Ett plus för att det finns flera bianco-varianter. Min med spenat, ricotta och ägg var ljuvlig! Och husets röda som serveras i stadiga  duralexglas behövde inte skämmas för sig. Hann inte med dessert för vi behövde springa till sista tåget hem.