Precis som jag skrev i ett tidigare inlägg var det mycket fokus på mat när jag och sambon var i Rom i början av maj. Goda pastarätter,glass, restaurangbesök, matmarknad och mat att köpa med hem till Sverige. I anslutning till alla sevärdheter stod mobila vagnar med…
Det är nästan en hel månad sedan vi kom hem från Rom, men den där fantastiska pastan lär jag aldrig glömma. Faktum är att just pastan är mitt bäta matminne från Rom. Enklaste tänkbara rätten.
Efter att vi varit i Vatikanstaten och bl a sett Peterskyrkan, lunchade vi på La Caravella (Via Degli Scipioni 32). En mysig uteservering en liten bit bort från “raka spåret till Metron”.
Innan min pasta kom in åt jag en alldeles vanlig blandsallad. Ovanligt god. Förmodligen för att jag var både hungrig och trött (och hade svullna och galet ömma fötter).
Och så kom min pasta bolognese. Så god att klockorna stannade. 😛 På riktigt.
Jag körde på pastatemat hela den dagen och på kvällen åt jag en skaldjurspasta på Trattoria Tritone (Via dei Maroniti 1). Några få ingredienser som hottade upp skaldjuren; lite vitlök, vin och örter. Krångligare än så behöver det inte vara.
Några dagar innan vi åkte till Rom skrev Peter Loewe i DN om Alberto Picas glassbar, vilket Maria tipsade om i mitt På väg till Rom-inlägg. Eftersom både jag och sambon är svaga för glass låg tipset högt på vår priolista när vi väl var på plats i den italienska huvudstaden.
Redan första dagen styrde vi stegen mot Alberot Picas glassbar. Vi satt och pustade ut på en trappa alldeles utanför Pantheon när vi tog sikte på Via della Segiola 12; en tvärgata till Via Arenula. Ingen lång promenad från Pantheon och vi hittade dessutom rätt på en gång.
Att bestämma sig för två glassmaker var ingen lätt match, men med facit i hand tror jag att jag gjorde ett bra val. Jag åt smultron- och citronglass som serverades i en kyld bägare och himmel så gott det smakade. Hemligheten med Alberto Picas glass är att den görs på färsk frukt och bär och inte har varit i närheten av något fuskkoncentrat. Smultronglassen smakade precis som de magiskt goda smultron jag plockade i farmor och farfars trädgård när jag var liten. Det här är riktig glass.
Vi satt på uteserveringen och funderade över om vi hamnat i glasshimlen. Mitt råd är; gå till Alberto Pica om du är i Rom! Betydligt lugnare än vid glassbarerna vid Pantheon eller runt Piazza Navona t ex. Och med största sannolikhet väldigt mycket godare, för bättre än så här blir det inte. Amen.
Min radar var definitivt inställd på mat i Rom och när vi hittade guldkornet Campo de´Fiori var lyckan fullkomlig. Här hade jag kunnat köpa mig fördärvad på frukt och grönsaker. Jag åhåååade och blev nästintill tårögd av de fantastiska kronärtskockorna, alla möjliga sorters tomater och de färska kryddorna.
Om vi inte skulle ha promenerat omkring i flera timmar för att sedan åka vidare mot flygplatsen, hade jag helt säkert köpt en massa bär, frukter och grönsaker. Nu fick det stanna vid några heeeeelt underbara tomater. Tomater är inte bara tomater. Är de goda är det en hel smakkavalkad av solmoget, sött och riktigt smakrikt. Svårt att förklara, men de här tomaterna var himmelska och kostade bara € 2.50/kg.
För att transportera varor på marknaden användes sådana här små bilar. Ibland alldeles fullastade med grönsaker eller blommor.
Restaurangerna och uteserveringarna ligger vägg i vägg i Rom. Ju längre bort från Termini (centralstationen) man går, desto mer genuina och riktigt italienska känns krogarna. Att vika av från de stora gatorna och istället slinka in i en liten smal gränd är en god idé, för där finns oftast guldkornen (precis som i de flesta städer).
Den första kvällen var vi helt galet trötta efter att ha traskat runt i många timmar, så istället för att ge oss iväg till Sora Lella (Via di Ponte Quattro Capi 16 på Isola Tiberina) som vi blivit rekommenderade, hamnade vi på trattoria Calzature (Via di S. Maria Maggiore 164) i närheten av hotellet. Extremtrevlig personal (nästan på gränsen till vad man står ut med) och förmodligen dyrare än vad maten hade varit om vi orkat ta oss lite längre bort från Terminiområdet. Men gott!
Vi startade med var sitt glas prosecco. En väldigt god prosecco (som jag inte har namnet på, dumt nog) med en tydlig smak av äpple.
Var sin antipasto; salami, skinka och bresaola till mig och tomat och mozarella till Magnus. Och det smakade fantastiskt. Det kändes direkt att vi faktiskt inte ätit riktig mozarella tidigare. Inte godare bresaola, skinka eller salami heller.
Till varmrätt åt jag osso buco. Ett bra val, för den där kalven smälte verkligen i munnen. Såsen var gjord på tomat och parmesan. Ja, ni förstår ju själva hur gott det var… 😉 Till kalven åt jag en ovanligt god blandsallad.
Och till dessert blev det färska jordgubbar marinerade i citron och socker.
Redan första matkvällen förstod jag att de här råvarorna är så oerhört mycket bättre än de hemma i Sverige. Inte så konstigt kanske, för de har ju inte transporterats norrut i omoget tillstånd. Tomaterna smakade så mycket mer än hemma. Mozarellan var fantastisk. Allt var så gott.
Och ja, jag fegade ur och orkade inte med en pastarätt innan varmrätten. Å andra sidan verkar romarna vara vana vid att turisterna inte riktigt mäktar med alla deras rätter… 🙄
