Mat i Pantai Cenang – del 2

Efter det första inlägget om maten på Langkawi så försvann vi in i semesterkoman men här är några till tips från veckan då vi bodde på västra sidan av Langkawi.

Vi åt flera gånger på Orchia Ria Seafood Restaurant som jag gärna rekommenderar både för att det är prisvärt och gott. Restaurangen har gott om platser och är väldigt populär. Det är alltså fisk och skaldjur på menyn och en hel del kinesiskt.


Seafood curry för den som gillar mycket kryddor

Ett annat ställe som vi trivdes på med god mat var Putumayo som ligger ett par hundra meter söder om Orchia Ria. Snygg inredning, snabb service och omtänksam personal. Hela menyn är bra så vi blev kvar på en 3-rätters och deras Mango Chicken är ett hett tips! De har även en liten shop där de säljer sitt eget porslin och fina tavlor. Det är ju inte så mycket souvenirer att köpa för övrigt I Pantai Cenang om man inte är intresserad av Billabongtröjor och dekorerade snäckskal. Fler bilder från Putumajo kan du hitta hos bloggen Sweet Like Chocolate.


Barnfamiljer är först på plats när de öppnar, därav en tom restaurang..


Småplock i väntan på middagen. Deras vårrullar kan 3-åringen rekommendera för övrigt!


Mango Chicken. Maken tycker att den var för sött och jag anar en hel del socker i den. Men god!

Mat i Pantai Cenang – del 1

Just nu är vi en vecka på Pelangi Beach Resort som ligger högst upp på stranden Pantai Cenang på sydvästra Langkawi. Det anses vara den mest exploaterade stranden på Langkawi men det känns ända väldigt lugnt jämfört med andra stränder som vi har varit på tidigare i Thailand och Malaysia. Maten på hotellet är ganska dyr och inte så inspirerande. Helt ok förstås men vi jämför med Mutiara Burau som vi var på för två år sedan. Deras Sea Shell Café var ju helt fantastiskt och vi ska nog åka dit någon kväll för att se om det är som vi minns det.

Första kvällen var vi på Beach Garden Resort. Det är ett väldigt mysigt och lättsamt ställe att vara med barnen på. Majoriteten av gästerna är tyskar vilket kanske också märks på middagsmaten: förutom en generös happy hour på öl så är det bratwurst som verkar vara stående favorit hos gästerna. Vi äter en grillad fiskfilé med örtsmör och papayasallad som är det mest lokala menyn kan locka med och det är helt i min smak. Tvååringen hälsar att deras pizza är väldigt god också!

På rekommendation så åker vi ner till Light House den andra kvällen. Det är längst ner på ovan nämnda strand och en taxi dit kostar 8 ringgit. Lokalen är spartansk men väldigt charmig och drivs av en kock med stor entusiasm. Resultatet är dock väldigt ojämnt. Det är ett bra ställe för fisk och skaldjur men helheten uteblir. Till exempel så är det en väldigt slabbig sås till pilgrimsmusslorna och en toxisk dos av vitpeppar i pastan som serveras till de nyfångade räkorna. Fiskpinnarna på sea bass som tvååringen äter är i världsklass och även menyns mest prisvärda val för 15 ringgits. Vår nota slutar nämligen på 261 ringgits och det blir veckans dyraste middag. Jag kan rekommendera Light House för det mysiga läget, kanske att en lunch känns mest prisvärt och ät inte det dyraste på menyn….

Foton, lankning och rattning av stavfel kommer efter semestern…

Tillbaka i Kuala Lumpur

Den här gången har vi bott på Imperial Hotel som inte är lika centralt som förra gången. Men det är genomgående bättre, både gällande rum och miljö – och eftersom hotellet ligger bredvid en tågstation så är det ändå ok läge för en småbarnsfamilj. Dessutom så är det värt att tillägga att taxi är ett prisvärt alternativ när man reser med två barn, en syskonvagn och 10 shoppingpåsar…

Hotellfrukosten är bra med extraplus för gruyereost till brödet och fikonglass till våfflorna. Vi provade även kvällsbuffén en kväll. Den kostar 88 ringgit under veckorna och då ingår obegränsat med vin. Lite oväntat var det en riktigt hygglig Cabernet Sauvignon. Vad kan vi säga mer om buffén, att det är ojämnt men godkänt. Till sin fördel är att det mesta är upplagt i små portioner men till sin nackdel är att det var ganska lite gäster just den har kvällen så en del rätter blev lite trista och överkokta i varje fall.

I KL går det att leva med både liten och stor reskassa. Vid ett par tillfällen så åt vi både lunch och middag på Buharry som ligger på gångavstånd från hotellet (gå vänster vid huvudentrén, ta första gatan till vänster, passera ett par barer på höger sida så hittar du Buharry efter ett par hundra meter). Första intrycket var att det liknade lite av ett malaysiskt taxifik men det visar sig vara lite av en hot spot för lokalbefolkningen. Det är alltid fullt med folk här och vill man äta billig indisk/malaysisk mat så är det här ett fynd. För 2 ringgit går det att fika te och chapatis här och en generös lunch för 3 personer kostade ca 28 ringgit. Detta kan jämföras med att ett glas juice kostar 24 ringgit uppe vid hotellpoolen.

Åker vi tillbaka till KL de närmaste åren så kan jag tänka mig ett hotell på gångavstånd från Petronas Twin Towers. Dels så finns ett bra shoppingcenter bredvid som heter Suria KLCC. Det är inte billigast, men man hittar allt man behöver om man dels inte vill ödsla onödig tid i affärer och dels så finns en fin park bredvid som passar bra nar man reser med småbarn. Lekområdet är fint och det finns även en stor plaskpool att bada i. Bredvid ligger Aquaria som passar bra att besöka om ett monsunregn drar förbi. Det är fullt med hajar, fiskar, sköldpaddor, spindlar, skorpioner – en lagom utflykt för rastlösa barn med andra ord.

Glasstips: längst ner i Suria KLCC finns en glasskiosk som heter Gelateria Fruity. Förutom de traditionella glassmakerna så är det lokala favoriter som durianglass, kokosglass med majs och det som blev min favorit: äpple med starfruit. Jag provsmakade durianglassen, en inte helt omöjlig kombo men nej, jag klarar fortfarande inte av den där durianfrukten. Dock var det flera nöjda kunder efter mig som köpte den.

Foton, länkningar och lite rättande i texten kommer när vi är hemma igen, nu måste jag hoppa i poolen igen!

Den där durian

Jag kämpade. Jag försökte. Men varje gång som jag kom i närheten av en durianförsäljare så kände jag att nej det kan aldrig vara gott. Det går bara inte.

Nu är jag säkert kategoriserad som en mes efter detta inlägg men jag bangade faktiskt. Jag kunde inte äta den. Å andra sidan så gillar jag inte surströmming heller 😉