Vi vilade benen en timme hos Engebret i Oslo som lär vara stadens äldsta café. Förutom att ta en kall öl i solen spanande vi in middagsmenyn som såg god ut – men ack så dyr så vi lät bli. Hursomhelst, det här är en otroligt avkopplande oas vid Bankplassen i centrala Oslo som vi tyckte väldigt mycket om!
Det blev ett snabbt besök till Oslo i helgen och staden visade sig från sin allra bästa sida i försommarvärmen. Vi hade bokat Hotel Bristol i sista minuten och jag kan bara konstera att detta är ett hotell i min stil. Vårt rum hade benvita väggar, mörkt trägolv, tunga gardiner i guld och klassiska möbler i mörkt trä. Riktigt fint! Den mysiga biblioteksbaren vid lobbyn hade böcker från golv till tak, skön pianomusik och bekväma chesterfieldfotöljer. Det här är ett hotell som man nästan vill flytta in i!
Ett flertal turistguider tipsar om hotellets restaurang Bristol Grill men den hann vi inte prova. Frukostbuffén dagen efter däremot var mer än bra!
Så alltså – full poäng för miljö, läge, och stämning. Vad som kanske inte får full poäng är rumservicen som var något avsomnad. Att ringa och boka rum var omöjligt så vi bokade tillslut online och hoppades att det skulle finnas rum ledigt eftersom vi inte hade fått någon bekräftlse innan vi åkte. När vi checkade in vid lunchtid bad vi om en babysäng till rummet. Som aldrig kom. Jag ringde receptionen vid sjutiden för att påminna dem och det gick säkert femtio signaler utan att någon svarade. Därefter trippade jag ner tre trappor för att höra om det gick att få låna en babysäng och jodå den skulle nog vara på väg (och då fick jag känslan av att telefonen varit avstängd i receptionen,hm) En timme senare så började behovet bli väldigt akut och då var det dags att påminna dem igen. Men som sagt, bortsett från frånvarande rumservice så har vi bara gott att säga om Hotel Bristol!
Av någon anledning tyckte sambon att jag var värd choklad för härmodagen kom han hem med Lindts Excellence Chili. Tack tack!
Jag har provat choklad med chili tidigare. Ofta brukar chilistinget märkas i första tuggan men med Lindts choklad så är det lite annorlunda; först smakar det faktiskt bara mörk choklad och efter en stund kommer den skarpa chilismaken. Jag tycker den är ett fynd och den kommer med all sannolikhet dyka upp i skafferiet igen!
Mamma var en typisk matmamma och hade med all sannolikhet varit en vass matbloggare. Hon hade styrt upp alla frågetecken om hur man gör den bästa söndagssteken, ugnsbakade leverpastejen och gräddsåsen. Och ej att förglömma – valpgröt. Hon hade haft en kategori i matbloggen på temat Storkok där man hade kunnat hitta tips på hur man tar hand om en halv älg på en helg. Bästa råmjölksblandningen hade säkert presenterats med en lång bildspecial.
Det som kanske förvånade oss mest efter att hon gått bort var att hon knappt hade några kokböcker hemma. En och annan kokbok stod i bokhyllan men jag är inte ens säker på om hon använde dem. Det är lite tråkigt att inte veta nu efteråt hur hon tänkte och resonerade kring sin matlagning.
Till middag varvades säkra kort som kalops med djärva experiment med chiliheta kryddor. Frågade man hur hon hade gjort köttgrytan var det mest mummel om vad hon hittat i skafferiet och hur hon hade blandat ihop allt på en höft. Det var alltså inte säkert att hon skulle kunna prestera samma goda gryta igen. Vi vet inte heller hur hon gjorde den där ugnsbakade omeletten med räkstuvning som var fluffig och alldeles perfekt gräddad. Min gräddsås till älgsteken blir aldrig som hennes trots att jag har i både steksky och svartvinbärsgelé.
Långpannerecept får också ses som en typisk mammagrej. Hennes bästa kakor är faktiskt ett från början misslyckat recept. I kakboken Sju Små Kakor finns ett recept på nötchokladrutor. Vad mamma gjorde var att dubbla receptet, glömma bakpulvret (!) och sedan hälla ut allt på en långpanna och in i ugnen. Resultatet är inte helt olikt brownies. Men det kunde inte någon av oss stava till i början av åttiotalet.
Under min uppväxt var halvfabrikat sällsynt och mamma hade klara åsikter om vad man förväntades kunna på egen hand i köket. När en av mina vänner väntade barn som 21-åring var mammas första kommentar lite lätt förvirrat; ”…men kan hon göra en tjälknöl?!” Jag tror att hon tänkte att om man klarar av att göra en tjälknöl – ja då är man flygfärdig ur boet.
Nu när jag själv har blivit mamma så kan jag förstå hennes poäng med tjälknölen. Det är en av de genvägar i köket som med minimal arbetsinsats ger god mat på middagsbordet när tiden är knapp. Det var nog också därför som mamma gräddade våfflor till middag istället för pannkakor. För om man gräddar våfflor så är det lättare att prata i telefonen samtidigt.
Vi bestämde oss för en spontan middag på Långbro Värdshus igår och restaurangdelen var inte helt oväntat fullbokad. Så vi bestämde oss för den mindre menyn i baren och beställde bland annat in scampispett med potatistortillas och chorizos med surkål. I förbifarten frågade vi om det fanns en barnmeny och DEN är verkligen ett fynd. På barnmenyn finns nämligen flera bebis-och-barnvänliga alternativ till både förrätt, varmrätt och efterätt så små barnmagar kan gå mätta därifrån efter att ha klämt i sig en trerättersmiddag. Mjölken till plättarna blev vi bjudna på och som extra bonus på barnmenyn så finns det även barncocktails. Det går alldeles utmärkt att skåla med en minicosmo med sugrör här. Långbro rules!
Vi har tidigare nämnt deras julbord två gånger och skrivit om deras barmat som lördagslunch.
