Lecce

Efter Polignano a Mare rullade vi vidare till Lecce. Det här är en betydligt större stad än de stopp vi hunnit ha tidigare på resan. Åter igen möttes vi av vacker arkitektur och ljuvliga gränder. Jag tror faktiskt vi knep det charmigaste boendet i hela stan!

Vi hyrde rum hos relativt nyöppnade B&B La Casa di Alessio. Daniele och hans fru har haft öppet sen i maj efter omsorgsfull renovering och har tre rum att hyra ut. Läget är alldeles vid myllrande amalfiteatern och trots att vårt rum låg mot gatan var det väldigt tyst. Även här somnade vi ovaggade.

Här bjöds vi på den vackraste frukosten under hela resan (inga bilder tyvärr) och bakverken vi bjöds på var otroliga. Det var de bästa på hela veckan! För att vara ett B&B kändes det här väldigt lyxigt, det fanns många små medvetna detaljer. Allt från handbroderade servetter till att Treåringen bjöds på ett eget lite kakfat med hästformade citronkakor. Hembakade såklart!

Daniele fick snabbt koll på våra matreferenser och tjatade till sig ett bord på foodie-haket Le Zie åt oss. Här är det nämligen oftast fullbokat. Restaurangen liknar mer en lägenhet och du måste ringa på ute på gatan för att komma in. Väl inne liknar det mer ett vardagsrum där vi serverades italiensk husman med lokal anknytning. Ett flertal intressanta vegoalternativ finns på menyn. Om du inte vill äta hästkött.

Men det var ju det här med alla mat-och-sov-klockor. Vi fick vårt bord till klockan åtta. Fem minuter senare sov treåringen i mitt knä. Hon missade hela middagen och även gelaton på vägen hem. Fast det kan ju hända en vanlig kväll hemma också.

Vi började med en omgång antipasti. Här bjöds vi på fem olika vegetariska alternativ. Otroligt fräscht. Bland annat flera bönrätter. Den grillade paprikan slogs vi om och det friterade brödet var löjligt gott. Varmrätterna var lite väl saltade tycker jag men när vi ser tillbaka på denna kväll var det verkligen bra. Återigen fanns det ingen plats för efterrätt eftersom vi ätit för mycket igen. Jag hade ju åkt till Italien för att äta min godaste efterätt men vid det här laget började jag misströsta om jag skulle orka en endaste!

Det är par medelålders systrar som driver sympatiska La Zie sedan ett  par decennium (!) tillbaka. Ordentligt omskrivna är de och väggarna svämmar över av tidningsklipp och recensioner. Det var värt att äta här tycker jag även om intrycken av rätterna varierade. Miljömässigt är det skön hemmakänsla. Maten känns mer hemlagad än restaurangmat och det är flera rätter vi vill kopiera hemma. Bland annat makens lyckade varmrätt med musslor och potatis.

Precis som jag  skrev i ett annat tillägg. Det här dygnet gör jag gärna om. Både med att bo hos Daniele och med att äta oss trötta hos systrarna hos Le Zie!

lech2 leche

leche1 leche3

leche4 leche6

leche7 leche9

Ett dygn i Polignano a Mare

Dag tre på vår höstlovsvecka i Italien blev en lång dag i bilen. Vilket inte gjorde så mycket eftersom vi hade en liten temperaturdipp ner till 17 grader. Denna dag så hade vi tagit sikte på Polignano a Mare som jag verkligen rekommenderar. En fantastisk liten stad! Gång på gång fick jag lust att nypa mig i armen för det var så overkligt vackert i gränderna.

Vi hade bokat vår övernattning hos B&B Dei Serafini. Receptionen ligger vid ett litet torg och öppnar runt fyratiden. Vårt boende var en galet cool trevåningslägenhet som låg ett par minuter bort i en annan gränd. Frukosten slutligen serverades på ett café i en helt annan gränd. Så logistiskt är det lite pyssel att bo här. Bilen ställde vi faktiskt ett par hundra meter bort. Mest för att det var pådrag med en stor begravning vid kyrkan som hindrade all trafik under ett par timmar.

Från början hade vi tänkt att äta på Leos Braceria som vadar i goda rekommendationer med anledning av sina kötträtter. Men så är det ju det här med att synka fem olika mat-och-sov-klockor med de italienska öppettiderna. Vi hann alltså inte vänta på att de skulle öppna för kvällen och chansade därför på L’archibugio Antipasteria som var nära vårt boende.

Vad. Vi. Åt.

Våra barn hade vi det här laget insett att antipasti är meningen med livet och blev inte besvikna på deras utbud. Vill du ha någon form av fingervisning om vad man ska äta här så är det att man måste spara lite plats till vamrätterna – för det gjorde knappt jag. Jag hann gå in i antipastiväggen långt innan! Det grillas nämligen kött i en vedugn i den här lilla restaurangen som är gudomligt gott.

Husets röda vin var magiskt och när notan kom så var det faktiskt ett helt ok pris för alla tallrikar vi tömt. Det var barnvänligt och  fin service – så jag skulle gärna upprepa samma middag här en gång till. Ja så vill jag tillbaka till Polignano a Mare igen. För jag är verkligen inte klar med denna lilla kustpärla.

polig polig1

polig4 polig5

polig6 polig7

polig8 polig3

Al Castello och Da Peppino i Peschichi

När vi lämnade Francaville De mare bakom ryggen så var det för att fortsätta söderut. Vi stannade till och fikade i Rudi som är en söt liten stad. Dock bodde vi senare i Peschichi vilket var ett riktigt guldkorn på resan. Vi hade fått info i förväg om att det kunde vara knepigt ta bilen hela vägen fram till Al Castello där vi bokat rum. Vi lyckades  (tack maken!) och det var på millimetern mer än en gång i gränderna på vägen dit. Regel nummer ett när man bilar i Italien är onekligen att hyra en så liten bil som möjligt…

Al Castello ligger högst upp på höjden i Peschichi. Dessutom hade vi ett rum högst upp som gav oss magnifik utsikt över havet. Det var för kallt denna dag för att bada nere vid stranden men det var å andra sidan en bra aktivitet att motionera barnen upp och ner för trapporna till stranden. Nej det här är inget tillhåll för er med barnvagn, här behöver man barn som självmant klättrar i de branta gränderna!

Det var den här kvällen som vi förstod grejen med bruchetta. Vi hade hamnat på en liten restaurang  för lite eftermiddags-småplock för att hålla familjemedlemmar på fötterna til en senare middag. Vi blev serverade det godaste brödet med de godaste tomaterna och med den godaste olvioljan toppat med flingsalt. Just det här är jag så himla svag för – att serveras enkla arrangemang – men med de bästa råvarorna. Jag skäms för alla usla bruschettas jag har ätit här hemma! Men vet å andra sidan hur jag ska använda de dyraste tomaterna på Coop i fortsättningen.

Vi åt senare middag på Da Peppino. Det här var precis vad vi längtat efter! Rustik italiensk husman utan krusiduller i en mysig vardagsrumsmiljö.  Barnen åt pasta så att de  knappt kunde få efteråt.  Maken älskade sin helgrillade fisk. Restaurangen har en liten brokig “hall of fame” på väggen om du är nyfiken på vilka som har ätit här, jag noterade att Viktoria Silverstedt varit gäst här och även en ung Leonardo Di Caprio.

Frukosten på hotellet morgonen efter var bra. Vi hann alltså inte äta middag på hotellet men deras meny såg lovande ut och jag kan bekräfta att det doftade ljuvligt från köket när vi passerade på söndagkvällen. Peschichi var ett trevligt stopp – och jag kan tänka mig att åka hit igen!

pesch9 pesch8

pesch pesch1

pesch6 pesch7

pesch2 pesch4