| Prenumerera via Bloglovin' bloglovin | Prenumerera via RSS RSS | Kontakta oss RSS

Postat av måndag 10/11 2014 kl. 19:26 1 kommentar

Ett dygn i Polignano a Mare

Dag tre på vår höstlovsvecka i Italien blev en lång dag i bilen. Vilket inte gjorde så mycket eftersom vi hade en liten temperaturdipp ner till 17 grader. Denna dag så hade vi tagit sikte på Polignano a Mare som jag verkligen rekommenderar. En fantastisk liten stad! Gång på gång fick jag lust att nypa mig i armen för det var så overkligt vackert i gränderna.

Vi hade bokat vår övernattning hos B&B Dei Serafini. Receptionen ligger vid ett litet torg och öppnar runt fyratiden. Vårt boende var en galet cool trevåningslägenhet som låg ett par minuter bort i en annan gränd. Frukosten slutligen serverades på ett café i en helt annan gränd. Så logistiskt är det lite pyssel att bo här. Bilen ställde vi faktiskt ett par hundra meter bort. Mest för att det var pådrag med en stor begravning vid kyrkan som hindrade all trafik under ett par timmar.

Från början hade vi tänkt att äta på Leos Braceria som vadar i goda rekommendationer med anledning av sina kötträtter. Men så är det ju det här med att synka fem olika mat-och-sov-klockor med de italienska öppettiderna. Vi hann alltså inte vänta på att de skulle öppna för kvällen och chansade därför på L’archibugio Antipasteria som var nära vårt boende.

Vad. Vi. Åt.

Våra barn hade vi det här laget insett att antipasti är meningen med livet och blev inte besvikna på deras utbud. Vill du ha någon form av fingervisning om vad man ska äta här så är det att man måste spara lite plats till vamrätterna – för det gjorde knappt jag. Jag hann gå in i antipastiväggen långt innan! Det grillas nämligen kött i en vedugn i den här lilla restaurangen som är gudomligt gott.

Husets röda vin var magiskt och när notan kom så var det faktiskt ett helt ok pris för alla tallrikar vi tömt. Det var barnvänligt och  fin service – så jag skulle gärna upprepa samma middag här en gång till. Ja så vill jag tillbaka till Polignano a Mare igen. För jag är verkligen inte klar med denna lilla kustpärla.

polig polig1

polig4 polig5

polig6 polig7

polig8 polig3

Postat av måndag 10/11 2014 kl. 17:31 Kommentera

Al Castello och Da Peppino i Peschichi

När vi lämnade Francaville De mare bakom ryggen så var det för att fortsätta söderut. Vi stannade till och fikade i Rudi som är en söt liten stad. Dock bodde vi senare i Peschichi vilket var ett riktigt guldkorn på resan. Vi hade fått info i förväg om att det kunde vara knepigt ta bilen hela vägen fram till Al Castello där vi bokat rum. Vi lyckades  (tack maken!) och det var på millimetern mer än en gång i gränderna på vägen dit. Regel nummer ett när man bilar i Italien är onekligen att hyra en så liten bil som möjligt…

Al Castello ligger högst upp på höjden i Peschichi. Dessutom hade vi ett rum högst upp som gav oss magnifik utsikt över havet. Det var för kallt denna dag för att bada nere vid stranden men det var å andra sidan en bra aktivitet att motionera barnen upp och ner för trapporna till stranden. Nej det här är inget tillhåll för er med barnvagn, här behöver man barn som självmant klättrar i de branta gränderna!

Det var den här kvällen som vi förstod grejen med bruchetta. Vi hade hamnat på en liten restaurang  för lite eftermiddags-småplock för att hålla familjemedlemmar på fötterna til en senare middag. Vi blev serverade det godaste brödet med de godaste tomaterna och med den godaste olvioljan toppat med flingsalt. Just det här är jag så himla svag för – att serveras enkla arrangemang – men med de bästa råvarorna. Jag skäms för alla usla bruschettas jag har ätit här hemma! Men vet å andra sidan hur jag ska använda de dyraste tomaterna på Coop i fortsättningen.

Vi åt senare middag på Da Peppino. Det här var precis vad vi längtat efter! Rustik italiensk husman utan krusiduller i en mysig vardagsrumsmiljö.  Barnen åt pasta så att de  knappt kunde få efteråt.  Maken älskade sin helgrillade fisk. Restaurangen har en liten brokig ”hall of fame” på väggen om du är nyfiken på vilka som har ätit här, jag noterade att Viktoria Silverstedt varit gäst här och även en ung Leonardo Di Caprio.

Frukosten på hotellet morgonen efter var bra. Vi hann alltså inte äta middag på hotellet men deras meny såg lovande ut och jag kan bekräfta att det doftade ljuvligt från köket när vi passerade på söndagkvällen. Peschichi var ett trevligt stopp – och jag kan tänka mig att åka hit igen!

pesch9 pesch8

pesch pesch1

pesch6 pesch7

pesch2 pesch4

Postat av söndag 09/11 2014 kl. 17:27 2 kommentarer

La Cataldina i Francavilla al Mare

På höstlovet flög vi som sagt till Rom. Vi landade redan vid tiotiden på morgonen och hämtade upp vår hyrbil på flygplatsen. Första matintrycket inföll sig redan där på Fiumicino, för vid biluthyrningen så finns ett litet hål i väggen som säljer kaffe och italienska smörgåsar. Vi hade verkligen inga förväntningar utan behövde mest äta-vad-som-helst-innan-alla-svimmar. Men vi får helt magiska smörgåsar, nygrillade med mozzarella och parmaskinka. Det var verkligen ett hallelujamoment och jag minns att vi tittade lätt chockat på varandra och undrade vad som skulle serveras senare när vi fick tillfälle att äta på en ”riktig” restaurang. Jamen allvarligt, det finns väl ingen biluthyrningsfirma hemma i Sverige som bjuder på några gastronomiska upplevelser?! Så lätt yra över vår första grillade focaccia så letade vi oss ut genom Rom. Och körde bara fel en gång.

Vi hade nämligen bestämt oss för att inte se Rom överhuvudtaget under denna höstlovsvecka. Rom får vänta till en annan gång. Istället så tog vi sikte på östkusten och några timmar senare så befann vi oss i Francavilla al Mare som ligger 10 minuter utanför kuststaden Pescara. Det var lite blåsigt och molnigt i Pescara. Staden i sig kändes lite sådär. Kanske vädret gjorde det än mindre charmigt för någon stämning infann sig inte riktigt när vi promenerade runt. Så ganska snart började vi leta efter vårt boende i Francavilla de Mare.

Ska du leta efter La Cataldina så behövs både GPS och tydlig vägbeskrivning. Det finns ingen skylt när du svänger av för att komma upp på den lilla gränden – så känns det som att du kör helt fel ja då har du antagligen kommit helt rätt. Luciano och Christina är ett pensionerat par som hyr ut två lägenheter i anslutning till sitt eget hus. Vi hade den större lägenheten på 70 kvm som var supermysig. Våra två sovrum var fulla från golv till tak med litteratur på temat arkitektur. Ja mestadels på italienska. Vilket med all säkerhet beror på att Christina är arkitekt.

Vi hade en enklare köksvrå där vi preppade vår egen middag. Inte helt oväntat blev det en orgie med parmaskinka, olika ostar, oliver, bröd och vin som vi hittat nere i byn. Det fantastiska vinet kommer vi med all säkerhet att köpa igen vid tillfälle – Cataldi Madonna Malandrino finns att beställa här hemma på systembolaget.

Semestern kunde faktiskt inte börja bättre. I huset finns fem hundar som barnen ägnade mycket tid åt och det var lite vemodigt att åka vidare dagen efter fika med värdparet och en grundlig guidning av deras trädgård. Vi blev så otroligt väl omhändertagna och jag skulle kunna bo här ett par dagar igen med självhushåll. Poolen hann vi ju inte heller prova. Som sagt, Pescara gjorde inget speciellt intryck på oss men just vårat boende på La Cataldina var ett riktigt guldkorn som jag gärna rekommenderar.

franc2 franc3

franc4 franc5

franc8 franc9

franc6 franc

Postat av torsdag 06/11 2014 kl. 21:20 7 kommentarer

Höstlov i Italien

Hej hej, här är jag igen.  Min frånvaro den här gången beror på ett litet  kort äventyr med familjen i södra Italien!

Det här med att planera höstlovsveckan är helt nytt för oss – men nu har vi en andraklassare i familjen med skolplikt. Så vinterns solskensboost fick bli 10 dagar i Italien.

Jag kan inte säga att jag har så bra koll på Italien. Jag bilade dit som 17-åring. Minns ett kort stopp i Pisa och Florens på en tågluff 1993 (!) där jag antagligen levde på spagetti med tomatsås. Några år senare gick jag upp 4 kg på 4 dagar under en betydligt mer matspäckad långhelg i Milano. Vill minnas att vi gjorde en avstickare över italienska gränsen över dagen en gång från Nice, kanske var det 2007. Men summa summarium så tycker jag att jag inte har så bra koll på Italien.

Så hur är det då sista veckan i oktober? Ja ganska soligt tycker jag. Bra dagar vid kusten bjöd på 22 grader och klarblå himmel. Som sämst kämpade vi med 17 grader i Matera. Vi var ju inte ute efter solbränna och bad, ja då finns ju andra resemål att åka till, utan vi var nöjda med solljus och miljöombyte. Och så klart att få göra en djupdykning i den italienska husmanskosten. Så den här veckan uppfyllde våra förväntningar. Sen gillade jag verkligen  stämningen som infinner sig när lågsäsongen gör entré. Man känner verkligen hur allt och alla växlar ner. Och den känslan var skön att få ta del av.

För att inte slänga alla ägg i samma korg så bestämde vi oss för att boka olika boenden varje dag. Stressigt säkert för andra men vi vaknar ju ändå runt sju-åtta på lediga dagar så det var inte speciellt ansträngande att tuta vidare  efter frukost. Det finns så många fantastiska boenden i Italien så det var roligt att prova så många som möjligt. Ja ni förstår att jag har mycket att berätta framöver!

italy

Strax utanför Gallipolli sprang vi på en egen strand som jag gärna åker tillbaka till!

Postat av söndag 19/10 2014 kl. 21:33 19 kommentarer

Matbloggen fyller 10 år!!!

Idag är det exakt tio (!) år sedan vi postade bloggens första inlägg efter en matlagningskväll hemma hos Maria. Det har runnit en hel del vatten under broarna sedan dess och vi har fått vara med om saker som vi på förhand inte hade kunnat drömma om. Efter att DN (och matjournalisten Berit Lyregård) skrev om oss i januari 2006, tog bloggkarusellen fart på riktigt (vår klippbok är rena rama nostalgitrippen). Antalet besökare ökade, vi fick förfrågningar från alla möjliga håll och i maj 2006 hade vi tillsammans publicerat 500 inlägg. Efter det har det rullat på; ibland i ett högt tempo och de senaste åren i snigelfart.

IMG_4188.JPG

Allra roligast har så klart kontakten med läsarna varit. Att få respons på inlägg och recept har varit, och är fortfarande, väldigt kul.

Under de här tio åren är det några inlägg/tillfällen som jag minns extra tydligt:

  • När jag hade bloggat om cevapcici och det blev diskussion om den här rättens ursprung i kommentarsfältet. Så till den milda grad att Maria till slut fick stänga av kommentarsfunktionen.  Man kan säga att jag efter det lärde mig att vara försiktig med vad jag publicerade. Don´t mention the cevapcici!
  • Elins populära recept på äppelkaka i långpanna är vårt mest kommenterade. Det är ofta de enkla recepten som ger mest respons, kan man konstatera. Vi brukar skoja om att när det börjar trilla in nya kommentarer till det här inlägget på hösten, då har äppelsäsongen kommit igång på riktigt. Den som ev. inte har bakat den här äppelkakan måste absolut prova. Jag, som absolut inte är någon bakmänniska, har testat och gillade den mycket.
  • När webbhotellet hörde av sig och undrade vad vi hade gjort med tanke på att typ alla sajter som driftades av dem låg nere. Vår trafik hade ökat så mycket att servern inte pallade trycket. Den enkla förklaringen var att det var dagarna före nyårsafton och det var många som letade efter recept till årets sista middag.
  • Reportaget i tidningen ”Laga Lätt” 2007 var riktigt roligt att få vara med om (det finns att läsa här; del 1 och 2). Att få se hur det funkar bakom kulisserna med matstyling och fotografering och sedan få det färdiga resultatet i handen ett par månader senare. Jag minns dock att vi hade lite rampfeber inför den där matlagningskvällen hemma hos Elin. Att det kändes läskigt att laga rätter som skulle presenteras i tidningen och läsas och lagas av väldigt många. Att vi hade bloggat i flera år och publicerat recept på löpande band, tänkte vi inte på…
  • Efter några års bloggande började inbjudningar till olika event ramla in genom brevlådan/landa i inkorgen. Jag minns särskilt när den första inbjudan från Micael Bindefeld AB kom. Ett par gånger har vi fnissat lite nervöst när vi har upptäckt vilket sammanhang vi har hamnat i. Kända profiler i matens värld och så vi… Hur gick det till?
  • Mitt recept på kroppkakor från Blekinge finns länkat på Wikipedia. Ibland vaknar det gamla inlägget från 2005 till liv och får en ny kommentar. Då och då händer det att bekanta i min gamla hemstad Karlskrona surfar efter kroppkakerecept och hittar mitt inlägg.
  • Många gånger har vi alla tre fått superbra tips om restauranger, matmarknader mm inför resor. Ovärderliga reflektioner från dem som redan har varit i den aktuella staden. Lika roligt har det varit att kunna posta reseberättelser när vi har varit utomlands. I vår resekategori ”På resande fot” finns det just nu 209 inlägg.
  • Då och då får vi mail från läsare som velat boka bord, söka extrajobb eller klaga på dålig mat. Någon ville ha pengarna tillbaka eftersom maten på en viss restaurang utomlands varit dålig och servicen obefintlig. Det ena mailet konstigare än det andra. Dessa personer har inte haft koll på vart de har mailat (uppenbarligen har de googlat på en viss restaurang, fått träff på något av våra inlägg där vi nämnt restaurangen i fråga och sedan fyllt i vårt kontaktformulär). Vi har mest bara skrattat. Och kanske suckat lite grand.

Det finns säkert många fler saker att ta upp som extra minnesvärda. Kanske någon av våra läsare kommer ihåg något speciellt? Vi vet ju att det finns de som har följt oss ända sedan starten 2004. Ni borde få medalj!

Tio år. Det är lång tid. Matbloggen känns som en gammal kompis som är omöjlig att skiljas ifrån, trots att jag inte vårdar vänskapen särskilt ömt nuförtiden. I ärlighetens namn är det ju mest Elin som håller liv i bloggen. Alldeles oavsett är jag väldigt glad över att bloggen fortfarande finns och att vi tre tjejer har hållit sams under alla de här åren. Och ja, vi är fortfarande tjejer trots att vi alla tre har fyllt 40 (en läsare påpekade för redan fem, sex år sedan att vi borde ändra bloggens namn med tanke på vår ålder… hmpf!).