Det finns ett otal varianter på dressing till caesarsallad och jag tänker inte alls stånga mig blodig om vad som är mest likt originalet. Det enda jag har i min kravspecifikation är att det ska ingå sardeller och lagrad ost. Sen är jag öppen för variation. Jag gillar exempelvis den här krämiga varianten med gräddfil i. Perfekt att ha som tillbehör till grillad kyckling eller en grön sallad eller smörstekt sparris eller fisk eller i de matiga mackorna. Alternativen är hur många som helst!
Caesardressing
Blanda med stavmixer:
2 finhackade vitlöksklyftor
1 dl gräddfil
1 dl majonnäs
1 dl riven parmesan
6 sardellfiléer
1 msk vitvinsvinäger
1 tsk dijonsenap
Det behövs ytterst lite av salt och peppar. Smaka av ytterst försiktigt med båda. Förvara kallt i kylen.
Även om det blir mycket vardagsmat på rutin här hemma just nu så behöver man rösta in nya ingredienser i skafferiet emellanåt. Nu har vi två nya favoriter att blingblinga middagstallrikarna med:
Först ut, svartroten. Den ser inte så där jättekul ut egentligen och låg bortglömd ett tag i skafferilådan. Jag gick på Kinnas tips om att smaksätta dem med citron. Svartrötterna skalades och lades i ugnssäker form tillsammans med strimlade morötter, purjo och vit sparris. Jag läste häromdagen på bloggen I mitt franska kök om att ugnsbaka även sparris och jag gillar det här med att slänga in massor av grönsaker i ugnen för att låta det sköta sig själv. Sedan på med olivolja, rikligt med citronsaft från en hel citron, flingsalt, nymalen svartpeppar och nyplockad finklippt dragon innan allt ugnsbakades.
Och faktiskt. Det här svartrötterna var lite av ett halleluja-moment att äta. Eller som Pia kommenterade på twitter, ”ja nästan godare än sparris”. Svartrötter kommer jag definitivt hålla utkik efter i fortsättningen. Tänker att de skulle kunna vara supergoda i soppa till exempel.
Väl avskalad så blir svartroten nästan vit!
En annan ny bekant i köket är libbstickan. Återigen vände jag mig till Kinna för råd som tipsade om att ha den i kall sås. Den har minst sagt en speciell smak och jag relaterar mest till selleri. De små gröna bladen finhackades. Jag använde en liten näve som rördes ner i 2,5 dl gräddfil tillsammans med finklippt ramslök, persilja, flingsalt (smaksatt med citron) och nymalen peppar. Såsen fick stå kallt några timmar och blev en bra kall sås till grillat och sallad.
Från att ha varit lite tveksam blev jag faktiskt rätt förtjust i libbstickan för att den sticker ut lite bland de gröna kryddorna. Jag ser potentialen i grytor och soppor framöver, så idag slängde jag faktiskt ner frön för libbstickan här i vår egen trädgård!
Kålrabbin slinker gärna med de andra rotfrukterna in i ugnen men ensam på middagstallriken så kan den behöva ha lite mer smak som sällskap. Så vi körde på ädeloströra. Snabbfixat tillbehör till tex en nygrillad köttbit.
UGNSBAKAD KÅLRABBI MED ÄDELOSTRÖRA
Skiva kålrabbin i tunna skivor. Lägg i ugnssäker form.
Ringla över olivolja och toppa med lite flingsalt och nymalen peppar.
Baka i ugnen på ca 200 grader tillsatt den är mjuk.
Ädeloströran gör du under tiden; blanda cirka 50/50 av Kvibilleädelost och creme fraiche till en jämn röra.
Det blir allt mer sällan som vi köper fisk från frysdisken. Vi har några paket som nödraketer i fryslådan men färsk fisk är onekligen godast. Den behöver inte heller mycket kryddor och tillredning för att bli god middag. Grym snabbmat med andra ord.
Här är fina färska torskfiléer som lades direkt i en smord ugnsform. Den smaksattes med citronpeppar och flingsalt. Tänk på att citronpeppar innehåller salt så det behövs inte många nypor salt om du vill hålla ner saltmängden. Ugnsbakas på ca 200 grader. Under tiden kokar du potatis och rör ihop en pepparrotssås. Glöm inte gröna ärtor förstås.
Pepparrotssås
En receptskiss.
Jag reder såsen som vanlig bechamelsås men med lite mer smör än vanligt. En rejäl klick smör smälts i kastrullen, rör ner lite mjöl. Späd på med mjölk och runda av ev med lite grädde. Gissningsvis 40/20 av mjölk resp grädde. Salta och vitpeppra. Rör ner lite pepparrot. 2 tsk finriven pepparrot på tub ger lagom styrka till en sås mängd tänkt att passa fyra portioner.
Vi beställer ekologiska grönsaker rutinmässigt varje vecka som landar varje torsdag på vår trapp. Man kan tycka för eller emot om att beställa färdigblandade lådor men vi gillar det. Vi kommer från slentrianshoppandet av samma grejer och får tänka lite i nya spår. Dessutom så är Årstiderna bra på att slänga med lite udda grönsaker som inte alltid syns till i mataffären i förorten.
Den här påsen höll dock på att glömmas bort. Jag trodde det var ”nån slags kål eller liknande” och den låg bortglömd i kylen över helgen. Men så insåg jag att det var något helt annat. Blå blomkål på skaft? Nej inte riktigt. Jag la upp en bild den oklara primören på facebook och ganska snart fick jag svar från Lisa, Pia och Annika: det är sparrisbroccoli. Eller kanske mer specifikt, purple sprouting broccoli. Uppenbarligen hade vi en eftertraktad delikatess i skafferiet utan att veta om det!
Så hur blir en fusion mellan sparris och broccoli? Årstiderna hade lämnat en hel del blast kvar på dem (därav av missförståndet med kålbladen ovan). Jag skalade av bladen med en potatisskalare samt det som kunde förväntas bli hård och segt, delade dem i jämnbreda stänger (för variationen i tjocklek var rätt stor av de som vi fått) för att sedan koka upp dem hastigt i lättsaltat vatten likt vanlig sparris.
Premiärkoket av sparrisbroccoli visade sig smaka väldigt mycket broccoli. Jag hade kanske hoppats på en lite mer nötighet i smaken likt sparrisen men så var det inte. Snygga onekligen på middagstallriken i sällskap av kalkonstek och parmesantossade gnocchis, men smakmässigt så hade jag kanske hoppats på lite mer. Kanske var det bara just min knippe som inte levde upp till smakförväntningarna?
Det kommer mer sparrisbroccoli i morgondagens låda så det blir ett till försök. Återkom gärna i kommentarsfältet om du har något fint tips på hur sparrisbroccilin mest kommer till sin rätt!
