Sommarens ostspaning

Vi hann med lite ostspaning på semestern i England. För visst vet du om att det finns massor av goda ostar i England?

Vår ständiga ostfavorit Wensleydale har haft två tillfälliga ostar i sitt sortiment under sommaren. Det här är en brittisk hårdost med krämig konsistens och som gör sig bra både på smörgåsar och i matlagning, ja helt klart en av alla dessa måsten!  Den här gången testade vi dels Mediterean, som barnen snabbt döpte om till ”pizzaosten”. Inte så konstigt kanske eftersom den har mycket smak av oregano och tomat. God till småplockstallriken! Den andra osten som var på den tillfälliga hyllan var med smak av jordgubb/grädde. Hur tveksamt det än låter  – så är det en riktigt lyckad smakkombination som gärna får stanna kvar i deras ordinarie sortiment.

Av en slump läste jag en notis i lokaltidningen om den lokala osten Yorkshire Blue från Shepards Purse i närliggande Thirsk som just vunnit ett prestigefyllt pris. Dagen efter var det en lokal marknad i Bedale och när jag såg ostvagnen på torget så var jag ju tvungen att fråga om dem hade osten i sitt sortiment. Vi knep den sista biten! Den är populär helt klart, och bar hem den med rätt höga förväntningar. Till saken hör att jag inte är något stort fan av blåmögelost.  Men vilken ost! Det är  ingen tvekan om att detta är en vinnande ost! Mild, krämig men med mycket smak. Helt klart en ost utöver det vanliga att hålla utkik efter. Numer finns Yorskhire Blue bland annat på Waitrose och Morrisons.


Som på många andra ställen  i Yorkshire så är det marknadsdag på torget en gång i veckan.

Fina guldkorn från ostdisken; ok, lite oglammiga bilder, men utan bilder – ingen bloggpost!Wensleydaleost till vänster och den ljuvliga Yorkshire Blue till höger.

Italiensk tre-rättersmeny för små kockar

Det börjar bli många familjerelaterade milstolpar här i matbloggen. En gång var hon alldeles nyfödd här i bloggen. Häromveckan tog hon initativ till att laga en italiensk tre-rätters till familljen! Vårt äldsta barn, numera sex-och-ett-halvt, har länge aspirerat på att få börja laga mat på riktigt. Jag har som bekant inte det bästa tålamodet i köket men maken har tagit sig an uppgiften att fostra henne till framtida kock.

Den italienska kokboksbibeln Silverspoon som är en av våra favoritkokböcker har en fin kokbok för barn som jag gärna tipsar om. Jag gillar kokböcker för barn med ”riktig mat” och här finns tydliga steg-för-steg-instruktioner med smarta tips för nybörjare. Om hur man tex gör köttgryta, fiskspett och egen pasta. Så i en veckas tid researchade hon intensivt vilka recept som skulle göras.

      

Efter att ha hon ändrat menyn fler gånger än vad jag kan räkna – blev det småningom följande premiärmeny:

bruchetta med tomatsallad

gnocchis med lammköttbullar och tomatsås

jordgubbar med vaniljglass

Ok, vi kanske styrde in henne på glass som efterrätt för att minska tiden i köket och hon kommenterade detta med, ”jamen så klart glass! Hur svårt kan det vara att göra egen!”

Inget fel på hennes ambitionsnivå minst sagt… puh!

Det här var minst sagt ett hallelujamoment – hemlagade gnocchis är så gott! De här tar lite tid att göra men är så värt det.

Grundrecept för potatisgnocchis

ca 4 portioner.

  • 1 kilo potatis
  • 1 stort ekologiskt ägg
  • 240 gram vetemjöl
  1. Skala potatis. Dela i jämnstora bitar och ångkoka i ca 20 minuter. Detta för att de inte ska absorbera upp för mycket vatten vilket försvårar gnocchibakandet.
  2. Mosa all potatis i en stor skål till en jämn smet. Enklast är att använda en potatispress. Låt svalna.
  3. Knäck ner ägget i skålen och blanda ner i potatismoset tillsammans med mjölet och knåda ihop till en slät deg.
  4. Ta upp degen på ett mjölat bord och kavla ut till en stor rekatangel. Skär i små jämnstora rutor. Lagom storlek på gnocchis är 1,5 långa och ungefär lika tjocka.  Rulla dem direkt i handflatan och stämpla dem med en gaffel.
  5. Lägg dem på en mjölad tallrik tills det är dags att koka dem. Alternativt – rulla ut degen i  fingertjocka längder och dela dem i 1,5 cm långa bitar.
  6. Strax innan servering, koka dem drygt 1 minut i kokande vatten. När de flyter upp på ytan är de klara, fånga upp dem med en hålslev, låt de rinna av ordentligt – klart att servera! Toppa gärna med finriven vällagrad parmesan!

Det var en hel del saker att förbereda får vår lilla kock. Köttbullar med lammfärs och rosmarin rullades. Ungefär så här. Plus att det svängdes ihop en tomatsås.

Förrätten preppades sist: tomater hackades fint för att sen på kockens förslag blandas med limezest, vitlök och olivolja. Skivat levainbröd blev ringlande med olivolja och åkte in i ugnen strax innan servering.

Till förrätt och varmrätt hade vi ett italienskt vin som heter Monte Vecchio 2008. Det var ett riktigt gott middagsvin som förtjänar en god och vällagad middag som denna. Det doftar ljuvligt, har en fyllig smak och är inte så där överdrivet strävt. Perfekt! Vinet kom med i ett utskick från The Wine Company som är en ny bekantskap för mig. Lite kul tycker jag att det är att följa utvecklingen med hemleveranser, att det mesta numer går att få hem till dörren.

Middagen blev förstås succé. Och när vi till slut satte oss för att middag (något senare än vanligt )hördes vår mästerkock pusta lätt utmattad, ”- VET ni hur lång tid det tog att göra det här?!”

Svärmors recept på sausage rolls

Det blir en hel del picnictillfällen när vi är i England och en återkommande favorit i pickknickorgen är svärmors ”sausage rolls”. Jag vet inte om de har något vedertaget namn på svenska? Kanske ” brittiska korvrullar”? De finns att köpa färdiga i mataffären men som med det mesta är det ju godast att göra dem själv. Förutsättningen för att det ska bli bra är att du har tillgång till bra färsk korv.

Sausage rolls

En receptskiss.

  • Snitta upp rå färsk korv på längden och lägg färsfyllningen på utkavlad smördeg (se bild nedan).
  • Pensla smördegskanten med ett uppvispat ägg innan du rullar ihop smördegen så hålls rullarna ihop under gräddningen.
  • Snitta ett snyggt mönster på rullarna med en vass kniv och dela dem i 5-6 cm långa rullar.
  • Gräddas i 15-20 minuter i ca 200 grader.

Middag på L’Enclume

Det här var helt klart en av sommarens höjdunkter! Kvällen innan hade vi ätit prestigemenyn på The Burlington som vi var mycket nöjda med. Ett par timmar tidigare samma dag hade vi ätit  god lunch på The Punch Bowl Inn. Vi var helt enkelt ganska påfyllda med goda matintryck redan innan den här efterlängtade lördagkvällen hade börjat.

Det infann sig på grund av allt ovan ett visst stressmoment om jag skulle orka äta. Jag v ar  faktiskt inte speciellt hungrig när det var dags för den eftertraktade avsmakningsmenyn.Jag tror jag kan summera det hela med att mitt äktenskap gungade lite där i början av middagen när jag insåg att det skulle bli svårt att orka med all mat. Det här är säkert något vi fortfarande kommer att diskutera om tio år när vi tänker tillbaka på den här middagen. Så ät inte ostsufflé till lunch om du planerar tio rätter till middag! Det känns som om vi (eller åtminsonde jag, haha!) kan fnissa åt det här redan nu. Nu vet ni som sagt de tragiska förutsättningarna för den här middagen:

Först av allt ska man förstås hitta till Cartmel. För oss var det två timmars bilkörning från svärföräldrarnas by genom Yorkshire och Cumbria.

Cartmel är en liten söt by som känns som ett franskt vykort med sina kullerstenar och små rara stenhus. Helt klart bidrar miljön runtomkring i byn till ett mervärde för middagen. Vi hyrde rum via L´enclume. Dock inte i samma hus som restaurangen.Vi hamnade snarare på andra sidan byn. Det ä inte är någon lång promenad ska tilläggas. Det går även att luncha på systerkrogen Rogan&Company vars meny såg mycket sympatisk ut och det finns flera ”tearooms” i byn om man bara passerar snabbt dagtid. Helt klart är Cartmel är fantastiskt mysigt!

Lénclumes middagsmeny framgår inte i förväg på hemsidan. Väl på på plats presenteras endast en avsmakningsmeny med tio väl valda små rätter. Tallrikarna levereras i ett förhållandevis högt tempo och det förväntade är att man beställer in vin på glas. Lite allt eftersom.

Nu är det så att Lénclume har en michelinstjärna och de delar numer förstaplatsen med the Fat Duck i 2013 Good Food Guide. Vi hade utifrån detta mycket höga förväntningar. Det är unika och avancerade texturer i kombination med snygga presentationer som genomgående tema på tallrikarna och ett otal blommor och blad som vi hinner äta den här kvällen. Jag kan inte låta bli att tycka att det var lite ojämnt trots att de får stående ovationer i alla matbloggar jag har läst. Många tallrikar som passerade vårt bord var fantastiska men några smakade i princip ingenting. Det är mycket ”naturellt” men det ställer ju också krav på ingredienserna. Ostutbudet ska tilläggas var mycket bra och efterätterna är ett av de starkaste korten.

Det började med deras ostronmacaron. Gott på ett fascinerande sätt och toppat med ostronört.

Råbiffen till vänster var fantastisk. Jag har aboslut ingen aning om hur man gör de små fänkålspärlorna som toppar biffen. Kul och god detalj. Grillad blomkål med jordgubbar till höger.

Ja det är små tallrikar såklart. Maken stärkte upp med ostbrickan på upploppet. Till höger en tallrik som inte levde upp till förväntningarna. Räkorna från Morecombe smakade ingenting och sparrisbroccolin var tyvärr helt smaklös.

Jag hoppade över osten men maken hann klämma i sig sex bitar innan vi började efterätterna. Osturvalet var genomgående bra.

Om middagsmiljön. Den är mer än bra och det är trevlig stämning. Det plussar upp middagen så klart. Personalen rör sig flexibelt och uppmärksamt mellan borden. Ett par servitriser gör ett snyggt och perfekt jobb men samtidigt har en av servitörerna svårt att dölja att han är på ett tämligen svängigt humör den här kvällen.  Lite lustigt också att ingen säger något när vi går när kvällen är slut och vi har signerat notan. Personalen ser att vi går men inget säger något. Lite picky att slå ner på sådana här detaljer men våra förväntningar  på perfektion var höga eftersom de har fått flest poäng i The Good Food Guide. Det känns helt enkelt lite ojämnt på detaljerna den här kvällen även om allt det positiva förstås överväger. Avsmakningsmenyn kostar 89 pund vilket känns prisvärt i sammanhanget.

Morgonen därpå kommer vi tillbaka för frukost och vi hade nog förväntat oss att restaurangens känsla för snygga presentationer skulle genomsyra även denna måltid. Istället är det ganska ordinärt vilket gör att besöket avslutas lite blekt.


Vaniljyoughurt med fruktsallad utan krusdiuller och en ordinär english breakfast. Det hade ju vart kul om de följt upp med någon rolig tvist på presentationerna.

Cumbria: Lunch på The Punch Bowl Inn

Jag är barnsligt förtjust i att äta lunch på gastropubar när vi är i England. I kravspecen finss små söta stenhus på vischan med rustik inredning och i Yorkshire där vi alltid är finns det minst sagt en i varje väderstreck. I somras var vi bland annat på the Punch Bowl Inn som ligger i Lake District strax utanför Kendal (karta för att hitta hit finns här). Vi var otroligt nöjda med lunchen och jag kan tänka mig att det här är ett bra ställe att äta middag och sova över på om man har det goda omdömmet att bila runt i England på sin semester;

Så en snabbrapport med lite skumma iphonebilder:

The Punch Bowl till vänster. Kyrkan ligger strax bredvid till höger.

Prästen har förstås en egen VIP-plats vid parkeringen.

Makens förrätt, rödbetor serverat på tre olika vis; med valnötter, getost samt hallon & tryffelvinägerette. Smakrik kombo! Jag  åt en dubbelbakad ostsufflé med Lancashireost. Mäktigt så klart.

Generösa varmrätter minst sagt. Maken gav sig på en udda men lyckad kombination med fläsksida och bläckfisk och jag höll mig till en mer traditionell kombo med två sorters kyckling och bräserad kål.  Enkelt och okomplicerat men synnerligen  vällagat. Vi hann även med en kopp kaffe på uteserveringen innan vi susade vidare till Lénclume. De söta kakorna blev vi bjudna på, tack tack, vi kommer gärna tillbaka!