Covent Garden: middag på Dishoom

Kom ni ihåg den här listan? Det har gått lite trögt med den om vi ska utvärdera så här i halvtid av 2019. Men häromhelgen rullade hela familjen in på Dishoom inklusive min bror som sällskap. Jag hade sjukt höga förväntningar på maten eftersom jag var nyfiken på deras tolkning av lite mer modern indisk mat. De hade med god mariginal den LÄNGSTA KÖN ute på gatan i Covent Garden den här kvällen. Av hungriga som hoppats på ett bord utan bokning. Förväntningar som sagt.

Fin gimlet. Men jag behövde inte en dillkvist i tror jag.

Vårt bokade bord var ett avskilt bås en trappa ner i källaren. Längst in. Till vår fördel eftersom det är väldigt stimmigt här (ehum, börjar jag bli gammal kanske). Vi hade en engagerad servitör (åtminstone inledningsvis) som hjälpte oss med guidning genom menyn. Dunklet i källaren förklarar de mörka bilderna.

I den allmänna goda röran med mat.

Så vad gillade vi bäst?

  • Trevliga drinkar i väntan på maten.
  • Deras pau bhaji kommer vi kopiera hemma. Typ som sliders med kikärtsröra. Mmm!
  • Barnen gillade bäst deras paneer med ananas (!) och 24-timmars-linsröran. Plus deras efterrätt basmati kheer som skrapades upp. Jag hann inte provsmaka.
  • Jag äter gärna chicken ruby igen som jag stal från min brors beställning. Och deras signaturrätt mutton pepper är en sympastisk curry.
  • Lite roligt att servitören kom ut med en lång vinlista men sa direkt att ”det billigaste är ändå godast”. Ha!
Hur många nyanser brunt? Många.

Några minus? Ja det blir faktiskt några.

  • Som till exempel att det var typ HELT OMÖJLIGT att kunna beställa in mer dryck så snart vi hade gjort vår matbeställning. De hade lätt kunnat sälja mer öl och vin till oss. Nu blev det mest tröttsamt spanande med tomma glas efter den försvunna servitören som galopperade runt bland nyanlända gäster. Sånt här stör jag mig massor på.
  • Lika mycket som vi blev glada över den glutenfria menyn så blev vi matta över att vi råddes att inte beställa  chokladdesserten från nämnda meny ”för den var nog inte glutenfri”. Jamen ta bort den från menyn då. Nu blev det mest ett petigt irritationsmoment. Förresten, undvik den salta sörjan Kala Khatta Gola Ice. Den ville ingen äta upp vid vårt bord.
  • Saknade papadam på menyn. Inte minst för att det ställdes fram olika såser som chutney, raita mm utan något mer innan maten. Typ det som man ändå brukar ha papadam till. Znark. Och för att det ofta är glutenfritt.

Jag fick ett uppföljningsmail av hovmästaren efteråt och valde att följa upp just detta. Han lovar att chokladdesserten ÄR glutenfri. Trist att det blev som det blev. Dessutom ska han kolla upp möjligherna med att ha papadam på menyn. Och han lovade oss gratis drinkar och efterätte om vi kommer förbi igen.

En av deras rekommenderade rätter: chilimarinerad mutton kokt med svartpepparkorn och limeblad. Plus paratha. Jamen vad MÖRKT det är här!

Går vi tillbaka? Vi hämtar ju indiskt mat ganska ofta från vårt lokala hak här där vi bor. Det är väldigt ofancy. Vi känner unisont att vårt vanliga ställe är bättre. Kanske att jag provar brunch (frukostmenyn lockar trots allt) på Dishoom vid tillfälle. Ja å så var vi ju lovade gratis efterrätter nästa gång.

Dirty Bones i London

Inför att Magnus och jag skulle åka till London i november förra året för att fira vår 20-årsdag, surfade jag febrilt efter bra restauranger. Det var som att leta efter en väl gömd nål i en jättestor höstack – utan metalldetektor. Vilket sjukt stort utbud av restauranger det finns i den där staden! Och var börjar man leta? Det kändes som mission impossible att hitta ett bra ställe med en skön atmosfär (ingen stram stjärnkrog, alltså) trots att jag hade hela internet till mitt förfogande. Hur gjorde man ens innan det fanns bloggar, sociala medier och sajter som betygsatte restauranger i olika kategorier? Förlitade sig på krogguider med några år på nacken, gissar jag.

Första kvällen åt vi på en förstklassig restaurang ca en timmes tågresa från London – i.e. hemma hos Elin! Kvällen efter stod ett bokat bord på Dirty Bones i Soho och väntade på oss. Det visade sig att restaurangen bara låg något kvarter från vårt hotell, vilket var en trevlig bonus.

Dirty Bones har ett New York-influerat koncept med en avslappnad och lite stimmig atmosfär. På sin sajt skriver Dirty Bones’ crew:

”Our playlist is straight-up old-school, filled with classic hip-hop, funk and soul. We set the scene for people to kick back, let loose and enjoy good times together.”

Det var ett perfekt ställe för oss den kvällen. Inget pretentiöst, utan bara god mat och härligt häng.

Jag valde en ”fried chicken tacos” och fick tacos med friterad och krispig kyckling, en smakrik sås, sallad och fetaost. Magnus åt en burgare toppad med mac & cheese. Extra allt, alltså.

Dirty Bones finns på fem olika platser i London och jag kan definitivt tänka mig fler besök framöver.

Afternoon tea på orangeriet vid Kensington Palace

Det är ofrånkomligt ändå att London är förknippat med klassisk afternoon tea. Jag har nämnt Wolseley tidigare. Här minns jag inte ens vart vi var. Nu hade jag lovat min bror att gå loss på afternoon tea för att avsluta hans vistelse när han var här förra veckan.

Vi testade upplägget hos orangeriet vid Kensington Palace. Det här är förhållandevis prisvärt (35 pund) jämfört med de välkända instutitionerna som kostar betydligt mer. Ett stort plus tycker jag är den sympastiska promenaden genom Hyde Park på vägen dit. Vi gick från John Lewis på Oxford Street på en trekvart ungefär.

Det här är superklassiskt upplägg. Fyra varianter av små smörgåsar med lax, äggröra osv. Fina scones med clotted cram och sylt. Lite bakverk. Valfritt te på kanna. Går även att beställa in ett glas brittiskt (!) bubbel till om man vill. Lättsam miljö som jag vågar säga är barnvänlig. En hel del turister så klart som har hittat detta trevliga guldkorn.

En skum grej ändå. Kolla på översta tallriken. Det finns bara en brownie. På mellantallriken till höger så ser man kletet som skulle vart på den andra brownien. Vart tog den vägen? Tappades den på vägen ut från köket? Vem halkade på den? Som inte undrade vart den egentligen hörde hemma? Iddes inte fråga vart den försvann på vägen från köket eftersom jag ändå inte skulle orka äta tre magnifika bakverk.

Edinburgh: lunch på Wahaca

Restaurangkedjan Wahaca finns lite överallt i England och även i Skottland. Vi ramlade in på deras restaurang i Edinburgh när barnen var kollektivt hangry häromveckan. Humöret höjdes ganska snabbt av maten som var supertrevlig och med ett tema som barnen gillar. Typ lite uppdaterad texmex. Inget revolutionerande men väldigt trevlig meny som passar många.

Min sallad med sötpotatis och 30 andra grejer typ. GOD.

Det är bra glutenfri meny här. Du får den separat när du beställer. När vi fick in den bad servitören den restaurangansvariga att ta över våra beställningar som var noga med att någon kontaminering inte skulle ske. Skönt ändå när sådana rutiner finns. Kanske en av ”fördelarna” att äta på etablerade kedjor. Innan barnen fick celiaki åt vi knappt på någon restaurangkedja. Numer har vi typ radar på dem i alla vädersträck. Man vet trots allt att det (ofta) finns grundkunskaper om mathantering i köket.

Glutenfritt och vego!

Jomen vi gillar utbudet på Wahaca. Kanske var det mer middagsmat än lunchigt. Men vi var ju ute på minisemester så mysigt ändå.

Quesdillas. Med gluten ska tilläggas.

Och jag tycker det är så himla SKÖNT när det finns flera glutenfria rätter på menyn. Inte helt ovanligt att det bara finns en enda när vi går ut och äter, då gäller det ju verkligen att man är sugen att äta just det.

Glutefritt majsbröd FTW! Och bästa t-shirten.

Fler ”kedjor” i England med glutenfria alternativ som barnen gillar:

  • Frankie and Benny. Jag har inte alls vart här men barnen har vart här i samband med bio eller bowlingkalas. De gillart och har haft lite blandat att välja på.
  • Honest Burger. Haha, vårt andra hem inne i London tror jag. Grymt bra glutenfria burgare. Bra vegoalternativ. Älskar deras pommes med rosmarin.
  • La Iguana. Här har vi vart en gång. Lite samma stuk som Wahaca.
  • Leon. Ständig favorit. Oavsett frukost, lunch och middag. Bra takeaway till tåget. Frågar du mina barn delar nog Leon förstaplatsen med Honest Burger när det gäller snabb mat på stan.
  • Pizza Express. Finns ”överallt” och barnen älskar att det finns glutenfria dough balls med dipp på menyn.
  • Tortilla. Helt ok ”tacokedja” om du vill luncha snabbt. Gör beställning efter order.

Brunch på Duck & Waffle

Duck & Waffle är Londons högst belägna restaurant på 40 våningen. Öppen 24 timmar om dygnet. Lätt avsides men snabbt promenerat från Liverpool Street Station. Jag hamnade här på brunch med Åttaåringen när en av hennes kompisar kom på besök från Sverige.

Är det lite turistigt? Ja jo lite kanske. Fast himla trevligt ändå. Vi trängdes med en möhippa, dejtande par och en långsittning som såg ut att fira mormor i familjen. Rätt högljutt och märkligt vald bakgrundsmusik för en brunch om jag ska vara en smula kritisk. Ett hett tips är att den lilla baren utanför (med 18-års-gräns) hade betydligt mer dämpat sorl.

Första gången jag äter anka och våfflor tillsammans.

Servicen var oklanderligt bra och uppmärksam. Det var ganska gott om barn på vår sittning. Så inte så stifft lunchtid även om klädkod förväntas.

Åttaåringen körde på ett betydligt mer klassiskt kort.

Det är inte superbilligt för våfflorna som är deras signaturrätt, men du sparar in en biljett till London Eye när du beundrar utsikten som faktiskt ÄR cool. Och barnen älskade hissresan upp och ner. Det går minst sagt undan!