Tillbaka till Star Inn Harome

Vi har vart på The Star Inn Harome tidigare. För nio år sen! Sen ytterligare en gång som aldrig blev ombloggat. Men helt klart så har det gått ett par år sen sist. Så kul att vara här igen!

Star Inn Harome hade en michelinsstjärna 2002-2011. Sen gick det ett par år och förra året  fick deras kock Andrew Pern den tillbaka. Välförtjänt tycker jag – för vid vårt besök så var allt oklanderligt och framför allt f-a-n-t-a-s-t-i-s-kt. De är även på plats nr 3 på listan över Englands 50 bästa gastropubar. Jag tycker om tonen på menyn som beskrivs som ”modern yorkshire” med fokus på lokala råvaror i säsong. Det här gör de nämligen mycket bra.

IMG_6153

Inredningsmässigt är det riktigt rustikt. Huset är 600 år gammalt! Man kan äta i en liten finare matsal som nedan eller i den rustika pubmiljön. Det finns även en mysig lounge uppe på vindsvåningen. Det går även att sova över i ett av de nio rummen i huset rakt över vägen. Jag skulle lätt kunna bo och äta här i ett par dagar.

IMG_6120

Notera ölsejdlarna i barens tak. De är personliga och respektive ägare får komma och dricka gratis hur mycket de vill på sin födelsedag. Bartendern log roat när han berättade och nämnde att det brukar vara uppskattat. Vi började förresten med en pint i baren. Här finns Yorkshire Pale på tapp som nu är en ny favoritöl för mig.

Spana även i detaljerna på trämöblerna när du är här. Här och där ser du en liten mus inkarvat. Det är signaturdetaljen för möblerna från hantverkaren Robert Thompson som finns i York.

IMG_6124

Första gången vi åt lunch här orkade vi inte med någon efterrätt. Så vi la om strategin denna gång och valde två förrätter vardera som lunch med hopp om plats för något extra. Strategin höll väl ut. För det är ”yorkshire portions” som gäller här så klart. Jag valde en liten risotto att börja med. En underbar kreation som inkluderade hyvlad svart tryffel, pärlhöna, gula kantareller och grönkål. Fantastiskt god!

IMG_6167

Det brittiska köket gillar att servera nybakad blodpudding med en tvist. En liten detalj är att i brödkorgen fanns bland annat ett rustikt rågbröd smaksatt med just tärnad blodpudding. Faktiskt inte dumt alls. Maken åt en förrätt med en skiva grillad blodpudding, stekt gåslever, vattenkrasse och äppel-och-vanilj-chutney. Ja fint så.

IMG_6169

Min andra förrätt – dubbelt bakad ostsufflé. Inte på vilken ost som helst utan ”Stinky Bishop” som jag har sprungit på tidigare på brittiska restaurangmenyer. Prova osten om du får tillfälle! Smaken på sufflén är otroligt välbalanserad och den är gudomlig att äta med sötsyrlig rödlöksrelish, pocherade päron, krispiga grönkålschips och kanderade valnötter. Förlåt om jag svär men fy fan vad gott. Tror faktiskt att det är första gången jag svär i matbloggen!

IMG_6137

Maken och jag har lite olika smakpreferenser. Till exempel så gillar han kalvbräss. Här serverades den oklanderligt som förrätt med pilgrimsmusslor. Snyggt dessutom.

IMG_6135

Jodå. Det blev efterrätt.  Min äppel-och-rabarberpaj serverades med honeycombglass. Paj blir inte bättre än så här!

IMG_6172

Vad maken avslutade lunchen med? En variant på apelsinkaka serverat med kolasås. Den krämiga glassen hade en tvist med rostade havregryn som höll ihop alla smaker fint.

IMG_6139

Ja jag rekommenderar verkligen att äta här. Servicen var minst sagt grym. Personlig inte minst. Jag glömmer inte den omtänksamma bartendern som mötte upp den gamle mannen i dörren med ”I didnt see you last sunday”. Sen fick han berätta om sitt senaste läkarbesök. Ja här är det verkligen omtänksamt från början till slut.

Vi fick även reda på att de har öppnat en restaurang i York. Så i ren hybris så åkte vi dit två dagar senare. Mer om det en annan dag!

Fredagsmiddag med grisknorrar och kalvbräss

Bra saker med min man är att vi varvar tämligen rättvist på matlagandet här hemma. Extra mycket har landat på hans axlar denna vinter eftersom jag tycker att det är rätt trist att laga mat när jag kämpar mig igenom en graviditet på nytt. Utan honom skulle vi knappt ha middag på bordet förrän förlossningen är över är jag rädd för.

Så vad händer i köket här hemma?  Ni som har koll på mitt twitter vet att maken bland annat svängde ihop en fantastisk blodpudding häromveckan med bacon och russin. Det twittrades även om ett par dagars antiklimax med en oxkind som slutade lätt bränd på en toast. Fredagsmiddagen förra veckan som jag tänkte blogga om nu började inledningsvis med grisknorrar.

Lika mycket som maken var exalterad över projektet så kände jag väl  mig  mest en smula kallsvettig över att prova och att den kroniska halsbrännan närapå passerade hårfästet.  Men kanske än mer otippat var att våra barn faktiskt högg in utan några som helst problem på de ugnsrostade grisknorrarna. ”Ska du inte ha din mamma”, undrade de förväntansfullt när det helt plötsligt bara vara jag kvar som inte provat om det gick att äta. Ha! Där fick jag för att man alltid säger till barnen att man kan smaka på allt!

För så där jätteimponerad var jag inte. Så det slutade med att barnen knep min grisknorr också.  Fett knaprigt fläskkött på en pinne verkade nämligen helt ok för dem. När jag frågade dem hur det smakade, så sa 5-åringen eftertänksamt, ”ungefär som kyckling…”. Ja det var väl inte mer märkvärdigt än så tyckte hon. Men nja, handen på hjärtat, grisknorrar är inget jag lär få cravings för i fortsättningen.

Är du sugen på att prova på grisknorrar så är det ett ganska okomplicerat projekt. En liten låda med knorrar kostar inte många kronor. Skinnet skalas av innan de kokas mjuka och därefter rostas knapriga i ugnen.

Samma kväll var det även premiär för kalvbräss här hemma. Sällan syns den på hyllan i mataffären, men denna liksom grisknorrarna ovan fanns på vårt Citygross som faktiskt nu och då bjuder på udda styckningsdelar i charken.

Kalvbrässen är verkligen ingen snygg sak innan den åker i stekpannan, så jag besparar er foto på det, men efteråt liknar den mer en oskyldigt panerad fläskköttsbit. Åtminstone ville jag inte tänka där och då att det egentligen var en bit körtel.

Konsistensen är ju en svulstig historia. Den påminner lite om den överdrivna fettranden som brukar vara på de gigantiska  fläskkotletter vi fått ibland från vår godhjärtade leverantör som haft frigående grisar. Men den är mer, ja jag vet inte hur den ska beskrivas som, eeeh, bräss antar jag. För den liknar inte något annat som vi haft i stekpannan här  hemma.

Kvällens kalvbräss var lätt kryddad med curry och serverades med svampragu på fina champinjoner från Årstiderna samt toppat med lättkokta morötter i citrondressing.

Jag kan absolut tänka mig att äta kalvbräss igen vilket får ses som en gott betyg med tanke på hur picky jag är som höggravid. Det är en annorlunda bekantskap helt klart om man inte räds den utmanande konsistensen. Dock kanske i en blygsammare portion än på bilden ovan. I mindre bitar, förslagsvis i en förätt, för den är en mäktig historia. Och så mycket hellre med ett glas vitt vin av den skarpare sorten än med de alkoholfria ölen som jag håller mig till just nu. En matblogg som ofta återkommer till kalvbräss är eminenta Silverkocken –  sök och läs hos honom för mer receptideer!

Efterätt på denna middag?  Först gick jag ut i köket och halsade Gaviscon för att häva den värsta halsbrännan. Sen rundade vi av med glass. Typ Gräddkola från SIA-glass. Jag hade fått mer än tillräckligt av smakprovokationer denna kväll och behövde landa i något tämligen okomplicerat som avslut på denna middag.  Men kul ändå att prova något annat på middagstallriken. Tack bästa maken!