Varuprover till frukost

Varuprover till frukost

På sistone har det trillat in en del frukostaktiga varuprover här hemma så i helgen fick det bli en provsmakarfrukost. Utöver min sedvanliga kopp te och yoghurtskål med müsli bestod således frukosten av:

Vilmas olika knäckesorter är en favorit här hemma, jag gillar deras tunna skivor som är ordentligt knapriga, så även den här varianten som smaksatts med sesam- och vallmofrön. Jag kommer garanterat att köpa det här brödet igen, det har nämligen redan tagit slut… 🙄

God Morgon Nypressad Star ruby är en apelsin/blodgrape-juice med vuxen smak, sötman från apelsinerna förmår inte riktigt att ta över beskan från grapen. Jag gillar den, men jag är inte så mycket för söta drycker heller. Allra godast om den serveras riktigt kall, annars tar grapen över!

Dinkelbitar är en nyhet från Polarbröd och gillar man bröd i stil med Polarkaka eller Hönökaka så gillar man även de här. Personligen föredrar jag grövre bröd men de här var riktigt goda också!

Bonusinfo:
Både Vilmas och God Morgon har officiella fanpages på Facebook.

Lite trög, men mycket glad

För några år sedan  när ”Laga Lätt” gjorde ett reportage med oss (läs reportaget här och här) fick jag lite kalla fötter och sa till Elin och Maria: ”Nu när vi får våra recept publicerade i tidningen kommer ju läsarna att testa dem. Läskigt!”. Jag hade uppenbarligen inte förstått att det var just precis vad bloggläsarna redan gjort i ett par år innan dess.

Nu när kommentarer i stil med den här eller den här ramlar in slås jag av samma tanke; att ni ju faktiskt testar recepten som jag laborerat fram i mitt kök. Vid min spis. Som kommit till i min hjärna. Det är ju inte klokt. 😉 Det är precis som om jag, efter fem års matbloggande, fortfarande inte fattar att det jag publicerar på nätet kan läsas av alla.

Trög som sagt (jag verkar vara inne i ett stim och avslöjar pinsamheter på löpande band). Jag ska återgå till köket och matlagningen, men vill bara tala om att vi alla tre blir genuint genomglada när ni postar kommentarer. Tack, tack!

Min skämsmat

Jag vill gärna tro att alla människor har skämsmat. Sånt de äter, men som de helst inte vill erkänna för någon. Det där snacket om att jag köper finyoghurt till helgfrukosten, gärna lägger några extra kronor på svenskt och närproducerat och dricker bubbel medan sambon lagar finpasta är bara en dimridå. I själva verket är jag en pinsam slacker till konsument.

Den här dressingmixen köpte jag i Berlin och jag har inte vågat titta på ingredienslistan för jag gissar att den innehåller så mycket konstigheter att jag skulle storkna. Istället blandar jag pulvret med olja och vatten och häller dressingen över min sallad och tycker att det är jättegott.

Allra mest skämmigt är nog ändå min förkärlek för de naturella ostkuberna från Cheez & Fun. Jag menar; av alla goda ostar som finns borde jag ju kunna hålla mig borta från de där ostkuberna. Men icke! Allra helst äter jag dem dessutom utan kex eller bröd. Sa jag att jag är pinsam?

Mer då? Jo, det finns ganska ofta fuloliver (hur bra rimmar det med min roll som olivdiva?) och burkchampinjoner i min kyl och det händer att det görs pulvermos i det här köket.

Puh. Nu är det er tur! Vilken är er skämsmat? Och våga inte påstå att ni inte har någon, för i så fall måste jag radera det här inlägget.

Ett riktigt guldkorn:Tofvehults!

Det är alltid roligt med recensionsex av kak-och-kokböcker i postlådan! Allra helst när det är en bok som jag inte hört talas om innan men som imponerar med sitt innehåll. Det är ju långt ifrån alla böcker som känns som guldkorn väl värda att rekommendera men det här är en bok som jag blev väldigt förtjust i!

Jag har precis sträckläst  ”Tofvehult – drömmen om ett kafé” .  Det författaren Lena Göransson gör så bra tycker jag är att hon inledningsvis lägger ner tid på att berätta om hur det var att starta kafét och om vem hon är som person. Jag tycker att det gör mycket för helheten av en kokbok, att man får lära känna avsändaren och Lena bjuder väldigt generöst på sig själv. Alltför många kokböcker känns som om de har rätt anonyma avsändare tycker jag.

Recepten? Ja eftersom Lena har drivit sitt kafé utanför Västervik i tio års tid så känns alla recept väl genomarbetade och som mycket säkra kort. Det är inga panikrecept som har slängts ihop snabbt för publicering för dessa kakor och bröd säljs ju varje dag i kaféet! Därför är detta ett bra boktips till den som är ovan att baka. Det är inte heller några hippa ingredienser  i kaksmeten utan det handlar mer om traditionellt kakbak med farmors vaniljhorn, kokostoppar, mazarinkakor och så förstås hennes eget signum, Tofvehultare som kan fyllas med alla möjliga fyllningar. Alla recept är dessutom skrivna med ett personligt omdöme. Det är helt enkelt en trevlig och inspirerande ton genomgående i boken.

Så är det bokens design och layout som FranzenWiberg har snickrat ihop. Bokens utseende är väldigt ögonvänlig, det är inspirerande foton och fint tematänk bland kapitlen. Därför är det extra kul att den nyligen har vunnit i kategorin Bäst Design (i Sverige) i tävlingen Gourmand World Cookbook Award . Nu är boken är en av fyra finalister  i finalen som sker framöver i Paris. Motiveringen från juryn är:

”A small book with holistic format in presentation, the team has kept everything in harmony; typography, photos, paper and size to present Lena Göranssons café Tofvehult and pastry”.

Visst är det kul?! Heja Tofvehult! Hoppas att många hittar till ert kafé på bilsemestern genom Småland!

Landet brunsås


Foto: Carl-Johan Söder

Den 20 januari drar SVT:s nya serie Landet Brunsås igång. Henrik Schyffert, Erik Haag och Lotta Lundgren ska under åtta program reda ut varför vi svenskar äter som vi gör. Hur det kan komma sig att intresset för lokalproducerad mat utan otäcka tillsatser är större än någonsin samtidigt som vi lägger allt mindre tid på matlaning.

Jag fick möjligheten att se det första avsnittet i förhand och kan konstatera att parhästarna Schyffert och Haag bjöd på ungefär det jag förväntade mig. Jag gillar deras humor och skrattade gott flera gånger. Taffel-bloggaren Lotta Lundgren var en trevlig bekantskap, även om hon inte fick så stort utrymme i första programmet.

När eftertexten rullade var min första tanke att Landet Brunsås är paketerat på samma sätt som Fredrik Lindströms gamla serie ”Värsta språket”. En surfrunda senare fick jag reda på att Karin af Klintberg producerat båda programmen; inte så konstigt att jag drog parallellen alltså.

Förutom de tre programledarna bidrar måltidsforskaren Richard Tellström och Mats-Eric Nilsson (författare till ”Den hemlige kocken” och ”Äkta vara”) med fakta. I första programmet gjorde Richard Tellström en hel del intressanta iakttagelser, inte minst om svenskarnas förmåga att haka på nya trender.

Landet Brunsås är inget matlagningsprogram, snarare en guide genom den svenska matkulturen med en humortvist.  Det blir spännande att se de kommande avsnitten för att se åt vilket håll programmet drar. Blir det en seriös genomgång av svenska köksfenomen (med humoristiska instick) eller kommer jag att klara mig utan programserien? Jag vet inte, men jag gillar det so far.