Hej igen hösten!

Jag brukar ha lite mental omstart för middagsplanerandet när höstterminen börjar och dela med mig av mina tankar. Nog har det gått upp och ner med alla ambitioner under åren. Nej det här är INTE hösten där jag tar mig ann extraordinära projekt i köket. Låt bara den här hösten gå fort så att vi kommer igenom pandemin tack. Vill som tro att jag får mer inspiration när vi är ute på andra sidan.

Den här hösten känner jag att vi måste middagsplanera. Orkar inte alls vara spontan med vad vi ska äta framåt fem på eftermiddagen. Mina kreativitet för middagsfixandet är så himla låg efter det här halvåret med konstant frukost-lunch-middag-planering till hela flocken. Känns som om vi äter samma saker just nu på repeat. Visst, vi har grönsaksleveranser och matbeställningar via nätet är så mycket enklare nu än för några månader sedan. Men det är ju det här med att ha bra idéer som faller alla i smaken. Saker jag borde bli  bättre på – planera dubbla hopkok så att en annan middag finns redo i kylen. Dessutom få tillbaka barnen i middagsmatlagandet. De var flitiga en period, men så tog alldeles för mycket läxor över.

Jag minns fortfarande chocken när maten tog slut i våras i alla affärer när lockdown slog till från en dag till en annan. När det blev en omöjlighet att hitta saker som matolja, salt, mjöl och ris. Innan mars var vi urusla på att ha ett påfyllt skafferi i bästa prepperanda. Kanske blir det inte riktigt så illa igen, men jag behöver jobba upp ett smart skafferi med hållbara ingredienser. Typ risnudlar, quinoa, ris, konserver, buljong, kryddor. Peppen peppen peppen.

Det tredje som tar upp mina tankar är inte heller så revolutionerande men, hej jag måste bli mer kreativ med mina hemmaluncher. Står och rynkar som en surmulen femåring varje gång jag öppnar kylskåpet vid lunchtid. Äter nästan alltid det här. Kanske får just temat med hemmalunch ta mer plats här i bloggen framöver.

Ja det var mina bekännelser. Hur är er pepp inför hösten?

Confessions from a kitchen floor

Det har gått sex månader sedan vi köpte den nya spisen. Sedan dess så har det även kommit till ett nytt kylskåp och den fula plastmattan i köket har åkt ut till förmån för ett fint slipat trägolv. Egentligen så var ambitionsnivån för köket ännu högre, det skissades på ett helt nytt kök nämligen. Men tid och energi har inte riktigt funnits för att göra en total makeover med nya skåp, ny väggfärg, kolfilterfläkt och roligare kakel. Därför är det fortfarande tråkiga vita köksskåp med fula handtag och ett stort otympligt serveringsskåp i det trånga lilla köket.

Varför jag rabblar allt det här är för att jag hade intentionen att kanske flytta spisen en halv meter innan en elektriker kom och installerade ett eluttag till ugnen. Dessutom så har ju tanken funnits kvar att installera en snygg kolfilterfläkt ovanför spisen (tips på snygga sådana i vitt med bredd 50 cm mottages tacksamt).

Okej, här kommer alltså mina bekännelser. Jag har fortfarande inte har ordnat något elektriker till ugnen. I praktiken innebär detta alltså att vi inte har använt den fina ugnen. På sex månader!

Det fånigaste av allt är att vi har en förlängningssladd som temporärt kan lösa problemet med ugnen. Så idag så lyckades vi ta hissen högst upp i huset, ta trappen till vinden, öppna förrådet, plocka fram förlängningssladden från en banankartong och ta ner den till lägenheten och koppla den mellan spisen och eluttaget i hallen. Det är en prestation som har känts ungefär likvärdigt med att bestiga Mount Everest. Tidsåtgång? Antagligen 5 minuter.

En timme senare så fanns en underbar lasagne på middagsbordet. Det känns som om en helt ny matvärld har öppnat sig i och med den fantastiska förlängningssladden.