På önskelistan: ett antal restaurangbesök (med barnen) i London

Mitt “nyårslöfte” var att skriva en önskelista på restauranger som jag vill äta på i London under 2019. Det är väl bara att kamma till sig och leverera det då.

Om jag är inne i London med barnen tjatar de hål i huvudet på mig om att få äta på Honest Burger så det blir ju lätt att vi hamnar där (läs: alltid). Det ÄR ett bra ställe så klart men visst vill jag vidga vyerna lite mer. Nödvändigtvis inte med michelinmat. Snarare att jag lätt förälskar mig i snabbmat och annan komfortmat när jag är där. Min önskelista som jag har skrivit ihop är alltså på ställen som passar att gå ut och äta med barnen.

Din Tai Fung. De öppnade i Covent Garden så sent som i november. Hit vill jag gå med familjen av ren nostalgi. Vi har vart på deras restauranger i Hong kong, Singapore, Bangkok, Sydney och Melbourne. Har fortfarande inte kommit över sorgen om att vi inte var på deras restaurang i Peking när vi var där som hastigast. Det är alltså dim sums och dumplings på menyn. Oklart vad som är glutenfritt här men jag ska försöka ta reda på mer.

Dishoom. Här hoppas jag på smart uppdaterad indisk mat. Finns på ett flertal ställen i London. Menyn är så oss! Tror att barnen verkligen skulle gilla att äta här och det finns även gott om glutenfria alternativ.

Duck and Waffle. Här har vi redan en bokning fixad som är i mars. Vi ska bruncha med en av barnens kompisar från Sverige. Kanske turistigt men det känns kul att prova Londons högsta restaurang med två spralliga sjuåringar. Tänker våfflor till barnen och en eftermiddagsdrink till mammorna. Och hello utsikten!

The Drapers Arms. En klassisk gastropub i Islington som är på sjätte plats på den här listan. De första fem har vi ju redan ätit på så det är bara att jobba vidare med pubarna som är på 6-10 plats.

Grom. Säljer italiensk gelato vid Piccadily. Alla strutar etc är glutenfritt. Klart vi ska dit!

 

Shopping + mat = London

Kent: lunch på the Sportsman

Redan när maken tackade ja till jobbet här i England (vilket var typ förra vintern) bestämde vi oss för att vi skulle luncha på the Sportsman när vi väl var på plats hela familjen på sommarlovet.

Det gick ju sådär. För det är ALLTID fullbokat. Men jag lyckades knipa ett bokning för två till vår bröllopsdag som är 29 november. Trots att det var en mulen dag mitt i veckan var det fullbokat när vi kom.

Varför är det svårt att få bord? Kanske inte enbart för deras michelinstjärna. Det finns oändligt många stjärnprydda restauranger i England. Kanske för att de tryggt äger första platsen på listan för Englands bästa gastropubar. I britternas ögon är det kanske än mer prestigefullt.

De andra pubarna på den här topplistan som vi har vart på har inredningsmässigt vart väldigt uppfixat. Det som kanske är lite oväntat är att Sportsman inte alls har lagt något krut på att fixa inredningen. Min första tanke när jag satte mig ner var att jag hamnat i en värmestuga i fjällen. Här är det lite trött furupanel på väggen och pappersservetter framdukat. Inget extra piff eller linnedukar.

Men.

Det ÄR ett härligt mottagande här. Lite spartanskt beställer du maten vid baren när du kommer in. Många gäster var uppenbarligen här för att fira något. De har endast ett bubbel på glas – men för tio pund får du ett generöst glas Taittinger (vilket många verkade börja sin lunch med). Väldigt charmigt att hänga med alla andra gäster i entrén där du även läser dagens meny på väggen. Det är mycket fisk och skaldjur från havet intill.

Menyn är helt i min och makens smak. Vi hade inte riktigt tid med deras avsmakningsmeny eftersom vi skulle hinna hem och hämta upp barnen från skolan så vi körde på en relativt snabb tre-rätters. Ostron är populärt att börja med här men det fixar jag inte riktigt på fastande mage. Jag hade inte ens frukost i magen för att kunna njuta så mycket som möjligt av maten.

Vad vi åt?

Min förrätt med färsk krabba, morot och hollandaise var inte alls som jag hade tänkt mig. Smakmässigt trevlig men kanske med lite väl snäll smak. Rätten kom ut i en skål som en coleslaw utan textur. God men jag blev inte bensvept. Något krispigt bröd eller liknande hade passat till.

Varmrätten? Åh! Så bra! Den här typen av vällagad mat ger mig hybris däremot. Perfekt kyckling. Ljuvlig tryffelsås. Fin smakkombo med en skiva färsk korv och purjolök på tallriken. Oklanderligt bra potatis. Det är precis det här som är grejen med gastropubar. Maken var nöjd med sin fisktallrik.

Ett tag övervägde jag att skippa efterrätt. För jag var så himla mätt. Men efter ett andra glas bubbel och lite betänketid fanns det kanske lite plats. Och det är BRA efterrätter här.

Precis när vi tänkte betala och gå, kom den trevliga hovmästartjejen ut med en liten extra efterrätt med ljus för att fira vår bröllopsdag. Så rart!

Det här var en väldigt prisvärd lunch. Trevlig och verkligen avslappnad miljö. Nästa gång tar vi med oss barnen så att vi hinner njuta av avsmakningsmenyn!

Englands bästa gastropub 2018.
Krabba, morot och hollandaise.
Full poäng för deras varmrätter.
Episkt för att använda ett slitet uttryck. Varm chokladmousse med salt karamellsås i botten. Toppat med en kula mjölksorbet.
Glass med färskost. Päron. Maräng. Smulad ingefärskaka.
En rar hälsning från köket.

Eastbourne: missa inte Nelson Coffee!

Det var med visst gnäll och surt mummel som hela familjen gick upp tidigt i ottan härom helgen för en gymnastiktävling. Äldsta barnet som går på secondary school kvalade in i skolans gym squad när vi flyttade hit. Det är faktiskt en himla fin prestation som hon kan vara stolt över. De har 25 platser i laget och någon måste sluta för att man ska komma in via audition. Det har vart många extrapass på sistone och den här lördagen var vi ner till Eastbourne där hon hade sin första tävling i truppgymnastik. 16 skolor från East Sussex var med så det var mycket nervösa fjärilar i magen på hela familjen. Och det gick bra!

Vi tog tillfället i akt och åt frukost ute på café medan hon värmde upp i gymnastikhallen. Av en slump hamnade vi på Nelson Coffee som var typ det första stället vi sprang i blåsten och regnet.

Frukosten här är bra. Riktigt bra. Familjen har nog aldrig vart så tyst vid en frukost förut. För det är så jäkla genomtänkt på många sätt. Åh vad jag vill tillbaka!

Maken hälsar att deras English Breakfast är den bästa han har ätit.
Avokadotoast = 10 poäng.
Matigt.

Glutenfri pytt med chorizo, grönkål och pocherat ägg.

Gröt kokt i kokosmjölk. Toppad med rostade hasselnötter, pocherat päron och svartavinbärssås. Bakom syns en liten bubble and squeak med avokado och pocherat ägg. Plus en liten relish till.

 

London: middag på Polpo

Vi var på musikal nyligen jag och Sjuåringen. I bästa sällskap med en av hennes klasskompisar från Sverige. Himla lagom det här upplägget med att se matineföreställning vid halv tre för att sedan ta en tidig middag. Vad vi såg? Lejonkungen! Färgstark och härlig. Blev så inspirerad av miljön att det blev musikalbiljetter i födelsedagspersent till maken häromveckan.

Eftersom vi redan var i Covent Garden letade vi efter något italienskt och barnvänligt på gångavstånd. Som för en gångs skull inte behövde servera glutenfritt. Därav Polpo. De finns för övrigt på ett flertal ställen i London. Alltså det här känns så himla återkommande tycker jag i denna stad. Att en bra restaurang ynglar av sig till fler med samma upplägg.

Polpo rekommenderar jag gärna till barnfamiljer. En rustik meny med bekanta klassiker. Rätterna är i mellanstorlek och delas med fördel. Inte så dyrt heller.

Gillar att pizzorna är små (pizzette) så man kan provsmaka flera. För de var de starkaste kortet vid vårt besök. Ett plus för att det finns flera bianco-varianter. Min med spenat, ricotta och ägg var ljuvlig! Och husets röda som serveras i stadiga  duralexglas behövde inte skämmas för sig. Hann inte med dessert för vi behövde springa till sista tåget hem.

 

London: lunch på Koya

Koya har vart på min vill-gärna-prova-lista länge. Ofta omnämnd i sammanhang när man rekommenderar de bästa nudlarna. Det är en liten japansk restaurang i Soho (men finns även på två ställen till i London). Har bara barplatser efter en lång bardisk varför det lämpar sig för sololunch eller med någon på tu man hand. Jag passerade när klockan var ett ungefär och det var en kort kö ut på gatan. MYCKET turister ska tilläggas efter att ha blivit uppskrivet i många reseguider.

Jag hade cravings för udonnudlar och här gör de sina egna varje morgon. Dök därför ner i en soppa med udon, fläskkött och miso. Hur det var? Den var var väl ok. Fina nudlar med en lättsam buljong som till min förvåning inte alls var så umamistinn. Jag hade hoppats på något mer omtumlande smakmässigt efter att ha hört så mycket lovord. Kanske är det japanska buljongkoket inte lika djärvt som de vietnamesiska nudlarna som jag har ätit här eller som de är här. Det blev inte att jag beställde in något mer för jag hade tåg att skynda vidare till.

Om du har någon rätt som du varmt lovordar på menyn får du gärna kommentera nedan om vad jag ska prova nästa gång. För jag kanske provar på igen. Koya Ko ligger till exempel strategiskt bra till när jag åker hem via London Victoria.